Wilco är en sån där historia som bara rullar på. De finns alltid där. Går igenom någon kris, byter ut ett par medlemmar, och fortsätter. De är oerhört noggranna och de musikaliska sammanbrotten är alltid kontrollerade. Kriserna som drabbar bandet privat eller samarbetsmässigt är inte lika kontrollerade, men utgör inte heller ett hinder för Wilco att fortsätta att stadigt ge ut välarbetade album. De kommer alltid tillbaka. Som Duracell-kaniner med bättre taktkänsla och med ett dyrare trumset.

Inför Sky Blue Sky kan man väl inte påstå att peppen varit hög. Sedan Yankee Hotel Foxtrot har uppmärksamheten kring bandet mest varit ett artigt erkännande. A Ghost Is Born hade sin beskärda del av experimentella utsvävningar och sen var det ju den där live-dubbeln. Jeff Tweedy har suttit på torken och trummisen Glenn Kotche släppte en soloplatta med — well — trummor. Den funkade bättre i praktiken än i teorin men den har så klart sina begränsningar. Den sålde förmodligen inget vidare.

Wilco kan troligtvis fortsätta för alltid utan att ens utvecklas. De har en fanskara som kommer fortsätta köpa utan att ifrågasätta. Jag är en av dem. Wilco har en kvalitetsstämpel som är permanent. De vet vad som är bak och fram på instrumenten och utforskar dem i oändlighet. De släpper inte ifrån sig något som inte gått genom maskineriet ett antal gånger och filats till perfektion. Jeff Tweedy är dessutom en av de mest begåvade och personliga textförfattare som erbjuds och till Sky Blue Sky har det knappast saknats material efter de senaste årens dippar.

På Sky Blue Sky sjunger Tweedy riktigt bra. Då albumet är mjukare än tidigare verk har Tweedy plockat bort de vassa fraseringarna och sjungit ut på ett återhållsamt sätt. De smått uppgivna texterna hade lätt kunnat skrikas ut, eller i alla fall, skickats ut genom mungipan med en ångestfylld suck. Icke. Tweedy sjunger välskolat men inte desto mindre utan att förmedla orden som kommer ut på ett högst personligt sätt.

För att inte sakna det kontrollerade kaos Wilco ofta skapar hänvisar jag till Impossible Germany, On and On and On eller Walken. Men även där är kontrollerat kaos ett alldeles för starkt ord. What Light och You Are My Face är som direkt hämtade från A.M. eller Being There. Det är vänlig altcountry men dock betydligt mer välproducerad och sammanhållen än skrikiga Uncle Tupelo-alster. Wilco är trots allt ett band med några år på nacken. Sky Blue Sky innehåller inga urblåsningar av trumhinnor eller hjärna. Det är snarare vackert, vemodigt och lite, lite för vuxna gitarrsolon. Det funkar inte när Tweedys postrehab-känsliga röst ackompanjeras av puffiga orglar eller styrdans-bas. Nu vet jag att Wilco är ett oerhört hårt jobbande band som mer eller mindre bosätter sig i sin vältempererade studio med notbladen uppställda men de har alltid lyckats jävlas lite. Sky Blue Sky är lite för behaglig för att fånga intresset helt.

Betyget har varit både nere på fem och uppe på åtta. Sky Blue Sky är ett snyggt verk och den växer definitivt med lyssningen, men jag tror den kommer hamna nånstans där bredvid A Ghost is Born. Älskad men lämnad ifred lite för länge i stöten. Leave Me (Like You Found Me) och Impossible Germany kommer dock inte på något sätt glömmas bort.