Tillsammans med Fresh Prince från Bel-Air tog DJ Jazzy Jeff hiphopen från Philadelphia till poplistorna med snälla barnvänliga texter till funkiga och lättillgängliga beats. Inte hårt och i ansiktet som Run DMC. Inte i behov av målsmans tillstånd som N.W.A..

Jazzy Jeff & The Fresh Prince var det familjevänliga, sitcomdrivna, alternativet. Musik målad i starka och glada färger redan innan native tongues och De La Soul hände hamnade duon snart lite oförtjänt i skuggan. Deras musik har aldrig blivit riktigt kanoniserad, Summertime undantagen. Will Smith blev via filmkarriären och en radda framgångsrika jiggy-album den stora publika stjärna.

Jeff Townes hamnade i glömskan och hans karriär tog en annan riktning. Aldrig lika utåtriktad som Smith (och dessutom en av tv-historiens minst karismatiska skådisar) hittade han sin plats som producent en bra bit utanför rampljuset. Resumén är imponerande med produktioner åt artister som Jill Scott, Eminem, Michael Jackson och Musiq Soulchild för att nämna några. Han har också släppt ett par album i eget namn och satt samman en hel rad välkomponerande samlingar. Han är helt enkelt dj:n.

På Return of the Magnificent har han samlat sexton låtar som knappast lär göra något väsen av sig på topplistorna men som passar perfekt för oss som gärna har hiphop som soundtrack till sommarens solskensdagar. Det är skönt tillbakalutat och fyllt av supersnygg scratch.

Det är Jazzy Jeffs konster bakom skivspelarna och i producentbåset som håller ihop den här skivan. Gästlistan är lika lång som låtlistan, rösterna lika många som låtarna. Ett par nykomlingar från underjorden får en skjuts ut på scenen. Här finns flera gamla bekanta röster, men nästan inga av dagens bästsäljande. Några som med lite tur kan komma att dominera under året (jag hoppas på att Jean Grae och Kardinal Offishal ska ha en chans att slå på bred front).

Trots att jag älskar Clipse lika mycket som alla andra är det ändå skönt att höra Eshon Burgundy eller Black Ice rappa om hur valet att inte deala ställde till problem i Run That Back. En historia om att våga göra det rätta och att stå upp för det.

Studsigt funkiga Jeff ‘n’ Fess med Rhymefest vid mikrofonen och James Brown inscratchad skrikandes ”come on” från källaren är oemotståndligt svängig. När den slamriga tamburinen kommer in i ljudbilden strax före tvåminutersstrecket har jag redan noddat huvudet ett bra tag, tamburinen får mig att resa mig och börja dansa. Ett lika smart som enkelt grepp.

Den klarast skinande diamanten är souliga My Soul ain’t for Sale tillsammans med Raheem DeVaughn som blickar mot både Summertime och The Roots Proceed. Philly som fan. Just nu kan jag inte förstå varför DeVaughn inte fått mer uppmärksamhet och varför jag inte lyssnat mer noga tidigare, för det här är verkligen knäckande bra.

Nu är inte allt lika glimrande, men när Guru mer eller mindre gör sitt yttersta för att dra Jazzmatazz-serien slutgiltigt i smutsen är det skönt att höra Jazzy Jeff så nyfiket fortsätta utforska souljazz-hiphopens alla finaste hörn. Nu är det här knappast skivan som får massorna att sluta fråga Jazzy Jeff var Will Smith håller hus, men för finsmakaren som gillar den funkigt jazziga sidan av hiphopen är det här nödvändigare lyssning än Mark Ronsons senaste.