Broder Daniel gör en skiva med broder Bob. Syskonkärlek. Den ene musikalisk demonproducent med några av populärmusikens milstolpar på sitt samvete. Den andre inte lika känd. Tillsammans gör de en skiva som låter bekant, men ändå inte.

Bob Lanois har skrivit låtar som glider fram i den dräkt Daniel klär dem i. Det är lätta melodier som tar sig in i mina hörselgångar utan motstånd. Vackert glider de ned, i mollig baktakt eller dur. För första gången på länge njuter jag av att oavbrutet ta mig igenom en skiva utan sång. För i centrum står Bob Lanois munspel. Känsligt, viskande, ropande. Uppbackad av Daniel Lanois bakgrunder. Ibland ambient så att de smälter in i vilken lounge-ljudkuliss som helst. Ibland på gränsen till pub-pekoral.

Men jag gillar den här skivan. Munspelet tar ny plats i mitt musikaliska medvetande. Ett härligt skitigt instrument tar sig in i loungens finrum. OK, kanske gubblounge, men ändå.