Nåja, jag har inte hört skivan, men jag tror ändå att Martina skulle bli en högst skicklig krönikeskrivare, hon är bra på att jävlas med folk i allmänhet och tonåringar i synnherhet.

Å andra sidan så är musik och vad man gillar för musik någonting subjektivt, och därför åligger det en recenscent att göra sitt bästa för att bedöma musiken i fråga objektivt, oavsett genre eller lurkaktighet, för att ge en så rättvis bedömning som möjligt, och uppfylla sitt arbete.

För övrigt så anser jag att Ymud i sin tidigare post är en satans lurk.

Om ni ändå ska langa ut recenserandet på människor som inte ens vill lyssna på skivorna (eller dömer dem i förväg på grund av saker de läst på någons blogg och hur publiken brukar te sig) kan ni väl göra något roligare av det.

Loket Olsson, Gunde Svan och Lill-babs kan väl få recensera nästa SMK-platta. Lär bli ungefär samma resultat.

Sent på det
/stålis

Det finns en bra låt med sköna Röjksopp-vibbar, Sponsored by destiny”, de övriga känns osedvanligt ointressanta. Är detta musiken som hypen kring Slagsmålsklubben byggt på, ja, då är jag helst kvar i min okunskap.

;-)

”Personligen tycker jag att SMK har utvecklats något fantastiskt sedan de två första skivorna. Det är en helt annat bredd och tyngd i produktionen. När det gäller melodierna är det inte längre ett hysteriskt pang på rödbetan-upplägg, utan de vågar i mycket högre grad än förr låta låtarna byggas upp och sakta blomma ut till något fantastiskt. Skivan är ruggigt bra och växer hela tiden.”

Mycket bra. Jag recenserar din recension till en sjua.

Vad gäller bedömningen av just musiken ger recensenten ett kort omdöme: ”Musikaliskt låter SMK som vanligt”. Det uttalandet visar tydligt hur olika musik kan uppfattas av olika människor.

Personligen tycker jag att SMK har utvecklats något fantastiskt sedan de två första skivorna. Det är en helt annat bredd och tyngd i produktionen. När det gäller melodierna är det inte längre ett hysteriskt pang på rödbetan-upplägg, utan de vågar i mycket högre grad än förr låta låtarna byggas upp och sakta blomma ut till något fantastiskt. Skivan är ruggigt bra och växer hela tiden.

Det är alltså vad jag tycker. Recensenten har en annan uppfattning, och det kan jag nog leva med eftersom jag vet att jag har rätt. Vilket recensenten i och för sig också har, eftersom det handlar om tyckande.

Tilläggas bör att jag varken är overallare eller tonåring. Jag är, precis som de flesta i min bekantskapskrets som gillar smk, en stadgad herre som gott och väl passerat de 30. Men det hindrar mig inte från att uppskatta ny och bra syntmusik.

Och så var det omdömet: Jag ger recensionen en fyra. Bortser man från den rätt grova missen att själva musiken knappt nämns är den faktiskt ganska underhållande skriven. Dessutom nämner recensenten Covenant, vilket tyder på att hon trots allt inte är helt igenom ond.

Världen är rätt dynamisk, du kanske borde lyssna på skivan innan du börjar spilla ur dig skit om den. För du kan omöjligen ha lyssnat noga på skivan, och om du gjorde det måste du varit jävligt selektiv och lyssnat lite slött med vänsterörat. Lyssna här och bedöm själva.

Ny låt

Såhär lät det förut

Du har nyss lyckats göra ett perfekt exempel på alla fel man kan få in i en skivrecension. Du har dels lämnat musiken tre meningar för att istället bedömma dess publik och placera ut människorna som lyssnar på det på din individuella ”innelista”. Som om det någonsin skulle intressera någon, är det vad du anser är musikjournalism? Det blir lika tröttsamt som när man läser en Babyshambles-artikel/recension/”what so ever” där man ägnar en mening åt musiken och resten åt knark och kate moss. Ett tecken på dålig journalism, ungefär som att ge ut tidningen i comic sans…

Det du skriver om musiken är dessutom bara trötta ord av en människa som uppenbarligen inte alls har något med musiken att göra, och därför borde recensera sådant som hon kan lite mer om. Jag skriver inte om jazz, för jag kan ingenting om jazz. Inte heller ger jag utlåtanden om andra saker jag inte vet någonting om, man framstår bara som en idiot då. (Eller så har du bara inte lyssnat sådär jättenoga, som jag var inne på innan. Vad är föresten som ger den en två? Det låter ju som en självklar etta i ditt sätt att skriva… kan du inte iallafall nämna det?)

Du borde söka dig till Nöjesguiden, där går det ibland att göra sånna här recensioner. Att du dessutom måste försvara dig med ad hominem-argument av typen: ”Du stavar dåligt” när du egentligen inte har ett skit att komma med är bara att trampa ännu djupare i klaveret.

Det stämmer inte för fem öre, därför tror jag inte att hon har jätt skivan en ärlig chans…

Slagsmålsklubben spelar ingen comandor64 musik, om du tror det så har du inte hört mycket från bitpop världen… sen så tycker jag att musik ska vara roligt, man ska må bra av musik så jag förstår inte varför rolig musik jämt ska förknippas med busskis och studenthumor…suck…

Fyskam.

SMK’s nya stil är ett stort steg uppåt och frammåt

jag skrattar högt på Internet (LOL = Laughing On Line) :D

PeterW: Eftersom du uppenbarligen antingen är med i bandet eller någonstans runt det tycker jag att det är grymt att du väljer att representera genom att kalla mig ”vidrig lögnare” samt ”Chernobylbarn” (testa att googla det innan du försöker stava nästa gång). Jag gillar elektronisk musik, men inte den här skivan. Kom över det och väx upp.

Tror nog att Martina är så pass normal så att hon hellre gräver ner sig än lyssnar på ”Boss for leader” 10-15 gånger till.
Recensenten tyckte att en pissig skiva var just det. Vad är poängen?

PeterW. verkligen lyckat stavningsförsök med ”Chernobylbarn”.

den här sajten har då sett sina bästa dagar.

Därför: Slagsmålsklubben => studentikost ”spexande”

Det känns dock lite skumt att du väljer att recensera en skiva som du uppenbarligen inte tar dig tid att lyssna på. Självklart får du såga skivan, men lite mer belägg för det betyg du väljer att ge vore på sin plats.