Det är onekligen ganska kaxigt att debutera med ett album där nästan varje låt tematiskt på ett eller annat sätt kretsar kring rymdresor, funderingar om intelligent liv på andra planeter eller andra ämnen där antingen universum eller utomjordingar finns med på ett hörn. Risken att bli sedd som en ploj är ganska uppenbar. Men ändå är det precis vad San Francisco-duon med det skönt klingande namnet Seventeen Evergreen har gjort på Life Embarrasses Me On Planet Earth.

De fixar det dessutom. Och inte bara det, de gör det med den äran då de lyckas hålla ihop Life Embarrasses Me On Planet Earth, inte bara genom underfundigt tvetydiga texter utan minst lika mycket genom att även musiken oftast befinner svävande någonstans uppe i den övre stratosfären. Lågmält ekande drömsk pop där gitarrer och mjuk elektronik flyter omkring tillsammans med Caleb Pates släpigt djupa röst.

Inte alltid med den där direkta hitkänslan men med en osviklig känsla för smarta och inte sällan trallvänliga melodier. Det är inte förrän i den avslutande trion låtar kanterna blir en aning vassare med först Sufferbus snabbare driv och psykedeliska Ensoniqs grova gitarrer som kollapsar ner i ett svart hål av elektroniska effekter innan Andromedan Dream Of An Octaroon, skivans mest aparta spår, avslutar med dystert storslagen nästintill stillastående ambient-techno.

Tillsammans med låtar som Music is The Wine med sina Lightning Seeds-harmonier, sköna mollballaden Constellation och Lunar One gör de att Seventeen Evergreen plötsligt fått saknaden efter Grandaddy att kännas lite mindre.

Det, mina vänner, är ett gott betyg.