Här har vi ett band som fötts ur Niccokick. Tre bandmedlemmar av fyra kommer därifrån.

Jag vet inte om det egentligen säger något om Sounds Like Violence.

Det som får mig ett studsa till är den överfläskiga pressreleasen. Vad sägs om: ”Det har aldrig känt [!] så bra att ligga i respirator.” Texten liksom fyller mitt huvud med ord som ”pulserar”, ”exploderar”, ”cirkelsåg”,”flödar som ett gift” och ”demoner”.

Jag vet inte vad jag ska tro. Bättre att lyssna på skivan.

Trodde jag i alla fall.

För det är känslosamt, Skrikigt och ansträngt. Som om det var mer viljan att låta döende som styrde än känslan av att vara döende.

Då och då nyanserat, som i ”Until Death Do Us Apart”. Men oftast utan den känsla den här rocken skulle tjäna på.

För det finns en del meoldier och texter som skulle förtjäna lite mindre av den övertändning bandet har drabbats av.

Gränsen mellan vitalitet och att springa i kaklet är hårfin.

Fast det kanske ”Sounds Like Violence” vet och skiter i.

OK. Fast riktigt bra blir det inte.