Det bara smäller till.

En metalliskt distad robotröst förkunnar This is Electro omgiven av en avgrundsdjup, omskakande hotfull bas och ettriga ständigt muterande synthslingor. Det finns ingen som helst anledning på att tvivla på budskapet. This is Electro är breakstinn electro med en basgång som ruskar om tarmpaketet och beats som stöter luften ur lungorna. Man blir golvad redan i första ronden.

Och det smäller på med full kraft även framöver. För även om resten av Danceflaw inte är stöpt i riktigt samma form rakt igenom visar hans tredje fullängdare upp en Rob Tubb i absolut toppslag. Han har tagit en hel skock fula ankungebeats, trimmat och förvandlat dem till en het, attitydmatad och energisprakande skapelse som kan få vilket hårdare dansgolv som helst att skrika av lycka. Mestadels som snabb ultraskitig electro med galet knorrande tunga basgångar, skruvade beats och spattigt ryckiga slingor som gnisslar och far fram som svärmar av digitala knott.

Fast ibland tillåter han sig, smart nog, ta avstickare åt andra håll då det annars lätt skulle kunna ha blivit ett likartat krossande beat eller pulserande bas för mycket. Den kompakta dynamiken och pulsen håller i sig men det finns tillräckligt med variation från både förväntade och aningen mer förvånande håll för att hålla intresset uppe. I Hair of the Dog får vi en drum’ n’ bassig Flat Beat för 2000-talet, Cursor Miner Feels Good återuppfinner fläskigt digital funk som vore den ordinerad av Dr Funkenstein själv och en svävande melodi och galopperande bas lyfter Exult till techhousehöjder.

Open The Box är en iskallt technofierad uppföljare till Paul Hardcastles Nineteen i Kraftwerkkostym och sött studsande synthpophiten Errors in My Mind låter närmast som ett återuppväckt nykromat Yazoo med vocodersång. Den enda riktig rejäla plumpen är en dundrande cover av Van Halens rockdänga Ain’t Talkin’ About Love som sticker ut på ett inte så smickrande sätt och i förhållande till Cursor Miners eget material känns både onödig och ointressant.

Så visst, man reser man sig efter den inledande knocken och det finns några spår som hade kunnat skippas för att få den ännu starkare men Danceflaw känns fortfarande given för alla med minsta intresse för dansmusikens skitigare bakgårdar.