Så många visuella intryck når en redan innan man hör musiken. På framsidan en stillbild av en skinande vit springare på bakbenen med yrande man, mörka skyar i bakgrunden och en lugn och bestämd man med skrämmande blick stirrar rätt in i kameran från hästryggen. I inlagan, porträtt av Eric Beyond och avantgardisterna där de ser ut som flamländska 1600-tals modeller. Så vad i hela friden kan Rembrandska avantgardister spela för musik?

Lite allt möjligt är svaret. Och ganska speciellt dessutom. Ibland lite halvspretigt, nästan punkig bas, gitarr och trummor. Stundtals djupa pianostycken. Sir Eric Beyonds röst kan vara trollbindande och obehaglig. Han kan låta svag och spräcklig som en fransk chanson sångare, lite halvfull och med ett brustet hjärta.

Först ömmar man med rösten tills i nästa spår till ett rockackompanjemang han väser: ”Arrogant sons of bitches and your bitches too, I will hunt you down, each and everyone of you, till' the last drop of blood leaves my veins irrevocably poisoned.”

The Avant-Garde består av Niklas Korssell på trummor och Sara Wilson på bas och gitarr. Deras komp står som ett stadigt staffli framför Sir Eric Beyonds kanvas där han lägger tjocka lager av sina svarta texter med en kraftig pensel.

Demokrati, feminism och världsorättvisor tolkas i Eric Beyonds egensinniga stämma. Han framstår som en försovd forntida gentleman när han i ”I Don't Follow” viskar: ”I can't listen to you, because you're consuming too much contemporary culture”.

I framtiden kommer nog den här skivan stå sorterad under kuriosa snarare än klassiker, intressant är det hur som helst.