Futuristerna hade en gedigen förkärlek för konst, gastronomi, snabba bilar, våld och att i organiserade symposium och uppträdanden framföra poesi i en ovanligt hög, gastande ton. Gärna allt på samma gång. De hatade allt som tillhörde det förgångna och de var mestadels italienare.

The Russian Futurists är egentligen bara en kanadensare, även fast det låter som ett helt gäng ljudmakare. Matthew Adam Harts enmansprojekt är en kaskad av förnurliga popsånger. Det låter nästan såman misstänker att han har rotat i Jens Lekmanlådan. Många av låtarna har samma kraftfulla driv, öppningsspåret påminner starkt om ”You Are The Light (by Which I Travel Into This And That)”.

Var inspirationen än kommer ifrån har den filtrerats genom Futuristens känsliga öra och kommit ut i form av finknypplade prydnadsdukar av glädje. Och sorg. Och ibland halvknaggliga rim.

Han är lika delar lyriker som samplande sakletare. Texterna är långa som korta noveller och spänner över breda vyer av livet. Om ordbruk, trötta kulspetspennor, konstiga drömmar och charmen med olika åldrar.

Ibland låter det som att Futuristen har gått loss lite för mycket på de förinspelade bakgrunderna på sin 80-tals synth (på ett dåligt sätt alltså). Men allt som oftast presenteras ett uppfriskande klipp-och-klistra-collage som till slut kulminerar i ett bombastiskt epos i sista spåret.