Första gången jag hörde talas om Billie The Vision And The Dancers var när jag intervjuade Annika Nordin aka Hello Saferide. Vi gjorde en intervju inspirerad av frågor som ofta dyker upp i ”mina vänner” böcker, och på frågan lyssnar på svarade Annika just Billie The Vision And The Dancers. Nu, månader senare, stöter jag på gruppen och ”The World According To Pablo”, och jag förstår precis varför. De har nämligen en hel del gemensamt.

”The World According To Pablo” är en samling melodiska, medryckande popsånger som de allra flesta handlar om, ja, Pablo? Och en given fråga är förstås: vem är Pablo? Är Pablo en söt maskot som Billie The Vision And The Dancers i sann mysindieanda håller kär? Eller vänta, är Pablo rent av ett spöke? En förlorad vän? Ett instrument? En gammal kärlek som aldrig rostar? En bror? En prostituerad transa i Malmö? Kanske tycker Billy The Vision And The Dancers helt enkelt att Pablo är ett väldigt fint namn som kan appliceras på alla av ovanstående alternativ. Om man lyssnar på texterna låter det nämligen så. Själv tycker jag mest att det är irriterande. Allra mest när bandet inte nöjer sig med att i varje sång sjunga om denne mystiske Pablo, utan även adderar efternamnet ”Diablo”. Låt mig illustrera med två exempel. ”Pablo Diablo, go to hell”. Eller ”Pablo Diablo, what are you doing to yourself”. Är det bara jag eller blir det inte lite… För sött? Nästan klibbigt?

Kanske är det därför jag inte sväljer det här med hull och hår. Kanske har det helt enkelt blivit ett band för mycket med ungefär samma arrangemang. Kanske är jag bara mätt och belåten, nöjd med vad jag redan har. (Jag menar: vi har ju hört det både en och två gånger vid det här laget. Snälla trumpeter, glada handklapp, rara körstämmor, Hellströmska gitarrslingor á la ”En vän med en bil”. Naiva textrader om dans och kärlek. Närmast till hands ligger nog Suburban Kids With Biblical Names. Eller, som sagt, Hello Saferide. Som jag i och för sig älskar.) Hur som helst är det något med Billie The Vision And The Dancers som lämnar mig förbryllad varje gång jag lyssnat på Pabloskivan, som jag kallar den. I teorin är ju allt så rätt. Men jag KÄNNER INGET. Och jag undrar: Var är nerven, var finns den oslipade energin som liksom väger upp och kompenserar för den vingliga rösten, nödrimmen och den halvkassa engelskan?

Men ändå. Jag ska inte hymla. Trots ovan ambivalenta harang ska erkännas att jag ändå någonstans gillar Billy The Vision And The Dancers. Det är väldigt akustiskt. Det låter som en ljummen sommarkväll vid en lägereld. Eller en eftermiddagsspelning på en solig festival. Eller som folkhögskola. Ett popkollo. En musikklass. Och minsann om jag inte i skrivande stund sitter och gungar i takt med de elva kortkorta sångerna samtidigt som jag försöker såga dem. Paradoxalt så det förslår.