Att enbart ha två låtar på en fullängdsskiva utsätter onekligen utgåvan för en viss risk. Är en av låtarna dålig faller ju minst halva skivan. Och faller halva skivan är det ganska svårt för den återstående delen att reparera detta.

När det är två låtar på en skiva är oftast en av dem rejält lång, vilket medför fler risker. En lång låt ställer helt enkelt högre krav på att vara fängslande och att innehålla stämningar som berör lyssnaren.

På den sista punkten lyckas Switchblades nya, i vanlig ordning obetitlade, verk. Skivan genomsyras av stämningar. En rejält kvävande svärta finner vi i den första låten på skivan, medan den andra är mer melankoliskt svart och därmed mer i linje med vad stockholmarna presterat på sina två senaste fullängdare.

Men låtmässigt håller inte Switchblade hela vägen denna gång. För att göra en lång historia kort gillar jag andra låten, men har svårt för den första.

Anledningarna, om man nu ändå ska göra den korta historien lite längre, handlar om förmågan att fånga mig som lyssnare, det handlar om hastighet och det handlar om att hålla ihop stycket.

På första spåret är musiken borta och tallar på den extrema doomen och ett namn som Khanate dyker upp i mitt huvud. Mest för att jag inte gillade deras senaste skiva heller, men det är den skolan. Och det blir för långsamt. Pauserna, som troligen är avsedda att skapa stämningar, blir mest enerverande. Spiken i kistan kommer tio minuter in i första spåret, när tempot, tro det eller ej, går från jävligt långsamt till helt sjukt långsamt.

Skillnaden märks på det andra spåret. (De åtskiljs av ett mellanspel på närmare sju minuter.) Den tar sig förvisso fram i maklig fart även den, men lyckas bättre med att fånga mig än vad första låten gör. Där tar trummorna mer plats och användandet av cymbalerna samlar ihop det hela på ett helt annat sätt. Även sången är bättre, där den melodiska stämman funkar bättre än första låtens black metal-aktiga väsanden.

Med tanke på inledningen av skivan är det tur att det andra spåret i alla fall snyggar till siffrorna en aning. Låten påminner mer om det crescendouppbyggda materialet vi är vana att höra från Switchblade. Till slut smäller det faktiskt, även om stubinen är hur lång som helst. Förlösande är bara förnamnet.

Och när jag hör spår två hoppas jag att spår ett var ett experiment och inte en fingervisning om varthän det barkar i framtiden.