Den här texten ska inte bli ännu en krönika som hyllar skånskan som rockspråk. Men Osslers låtar hade inte blivit lika omtumlande, lika känsliga, om de sjungits på rikssvenska. Hans röst, frasering och dialekt är ett med hans smått knasiga låtar.

Låtar som kanske inte är så knasiga den här gången. Jag vet inte om jag vågar kalla ”Krank” en lättillgänglig skiva, men för att vara en Osslerskiva så känns den väldigt direkt. Om personligt utforskande pop och rock i samma landskap som Ulf Stureson, eMiL Jensen och Johan Borgert någonsin kan bli lätt att ta sig in i. Dessa låtskrivare har det gemensamt att de vågar vara sig själva. De har modet att blotta sig och använda stora ord och uttryck.

Vi kan kalla dem pretentiösa. Och fnysa eller gilla.

Jag gillar. Den här skivan inleds med en lätt hetsigt framrusande ”Svartvattenfeber” som med vispar, kontrabas och svajiga gitarrer blir en låt för osaliga spökraggare. De som åker Cadillac med Jesus om nätterna när du och jag sover. En knasigt svängig låt som går över i lika dunkla ”Hem till mor”. Sen följer dystra balladen ”Ingen visa” om paret som lämnar vår värld på en luftmadrass i Öresund.

Ossler målar med mörka toner. Och han gör det bra. Svajande gitarrer från rockabillyn och surfpopen blandas med jazziga toner och en och annan sprucken visa. Explosionerna från de tidigare skivorna uteblir oftast, ”Krank” har en mer återhållen intensitet. Ändå är den smittande, som en riktigt bra skräckfilm.

För mig räcker det med att lyssna på ”Unionens fall i D-moll” för att konstatera det. Det har jag gjort dagligen i ett par veckor nu. Ossler är en av de mest intressanta låtskrivarna och artisterna i vår lilla del av världen just nu, och ”Krank” är en oumbärlig skiva den här sommarsäsongen.

Tom Waits hade gärna gjort några av de här låtarna. Men risken finns att du missar Ossler den här gången också.

För alla talar om Eldkvarn.