Jag menar, kom igen: hade du inte läst detta om henne, så hade du aldrig trott dej höra det (du hade inte på rösten kunnat avgöra vad hon har för bakgrund; om hon varit överklassbrud från New York som spelade "fattigmanscountry" eller vadsomhelst… och det är en av de stora paradoxerna när det gäller artsiter som av recensetner alltid påstås "sjunga så man hör deras hela liv i rösten", dvs att det är just om dessa artister som folk läser romantiserade biografier för att FÖRSÄKRA sej om att de får "äkta vara". Mycket medelklassigt, faktiskt. (Jag menar om det faktiskt skuklle höras på rösten så skulle ju inga biografier behöva skrivas, eller hur!?))

Vad gäller Loretta Lynns skiva är den utmärkt. Jag var en av alla som röstade fram den till en plats på årsbästalistan. Ibland tycker jag att Jack Whites idéer fått lite väl stor plats och jag skulle nog välja "20 Greatest Hits" som den Loretta Lynn-skiva jag skulle ta med till en öde ö, men det här är utmärkt. Inte illa av en 70-årig mormor att släppa en skiva som inte bara av många räknas som en av hennes bästa, utan också gett henne en helt ny publik.

Grejen är bara att det, som du själv nämner, till stor del handlar om image, och att artister lyfter fram/förskönar/döljer vissa delar av sin "historia" för att det skall passa imagen. Tänk bara på alla countryartister som under början av sin karriär försökte sej på urban rockabilly, och som hade helt andra artistnamn, kläder, scenperona och betonade helt andra saker än när de uppträdde med countrymusik..

Och hur många medelklassungar i band har man inte hört klämma till med klycshan att "enda valmöjligheterna i vår stad var fotboll, fabriken eller musiken"… Vet man nåt om studiesystem i den nordiska modellen förstår man ju att detdär strikt taget inte stämmer. Men de väljer att låta klyschan vara dera syn på "sanningen", för det får dem att känna sej coola.

Förövrigt; det är i min bok ofantligt ointressant att jämföra gårdagens Lynn med "Van Lear Rose".