Den 27:e oktober i år stod Ballboy i John Peels studio på BBC Radio 1. De har spelat in Peel Sessions förut, som så många andra band upptäcktes de tidigt av Peel och mottog ovärdelig hjälp på traven. Den här gången var det annorlunda, John Peels nersuttna stol bakom mixerbordet var ekande tom. En legend hade gått i graven. Han uttalade sig för några månader sedan om Radio 1, han hade ingen relation till sina djkollegor för ingen brydde sig om att prata med en 65-årig man, de kallade honom en legend men han ansåg att det epitetet inte passade honom eftersom han inte var död än. På en spelning nyligen tackade Ballboy John Peel och dedikerade “I Lost You But I Found Country Music” till honom.

Det har gått ett år sedan den förra skivan “The Sash My Father Wore And Other Stories”. Sedan dess har de fått en ny keyboardist och varit fulla på en kyrkogård I New Orleans.

Något som slog mig när jag såg dem live sist är att de är ganska tråkiga. Den stora behållningen med Ballboy är Gordon McIntyres mellansnack, han är framförallt en historieberättare och en väldigt skicklig sådan. Sist kom han in på en lång historia som började med ett mail från ett fan som undrade varför de aldrig kommer till Manchester och spelar. Han svarade med att be om ursäkt och förklara att de varit där sex gånger men det är aldrig någon som kommer och ser dem. Svaret blev: ”You capitalist whores!” sedan började han spinna vidare på att Capitalist Whores år ett grymt bandnamn och att de borde spela mer hårdrock men att det skulle vara för farligt för allas hälsa.

Mycket turnerande har gett Ballboy en liten men trogen fanskara. Det finns två aldre män från Aberdeen som följer bandet vart de än åker, de har varit ända nere I Leeds.

Efter att ha varit utan basist ett tag fick de till slut tag på Alexa Morrison, men de var tvungna att be hennes mamma om lov först eftersom hon var mitt uppe I sina sluttentor.

Ballboy går längre och längre ifrån melodiexperiment och närmare spoken word med energiskt komp. ”The Sash My Father Wore And Other Stories” tenderade att smyga in på stilla folkvisor och ballader, en av höjdpunkterna var kärleksförklaringen ”Welcome to Växjö”. ”The Royal Theatre” väger mer över åt rockhållet med en krypande känsla av att bli monoton. Alexa bidrar med några sköna synthslingor som är ganska infantila och 80-talsfärgade men mycket glädjesmittande. Som helhet flyter musiken ihop i en enda takt. Resten får stå tillbaka för de geniala texterna. I ”I Don't Have Time To Stand Here With You Fighting About The Size Of My Dick” berättas en hel historia om en bankrånare som kommer för sent till brottsplatsen för att han uppehölls i ett bråk med sin flickvän.

Det är lätt att finna sig själv lallandes med huvudet vickande i dampryck när man lyssnar på Ballboy, det är rätt simpel musik som flyter fram men som uttrycker mycket textmässigt. Jag saknar ibland bombastiska anthems i stil med “I Hate Scotland” och “A Europewide Search For Love”.

Har man en gång fastnat för denna finurliga och väldigt skotska grupp så är det kört. I hemlighet önskar jag mig att Gordon dumpar sitt dagjobb och börjar skriva noveller.