”Hello Spiral” spritter. Det är lycklig, kladdig musik på upptäcksfärd. Om musiken var ätbar skulle O.Lamm vara som barnfingrar på väg ner i en kakburk, med dofter som fyller näsan och smaklökar som vattnas i munnen – bara för att upptäcka att när han väl får grepp om kakorna är det roligare att smula sönder dem än att äta dem hela.

Som en europeisk Cornelius försöker Olivier Lamm (eller Odot som han också kallar sig) lustfyllt greppa över allt han hör och föra det samman i ljudrymden. De verkar få samma lyckokänsla av sökandet efter ljud att passa ihop för att leka med. Resultatet är lika lustfyllt. Det låter klitch, prootch, ick-ick, flitch, bortch, smask smask och då och då som söta små barnprogram. För att komplettera bilden går mina tankar även till Jean-Luc Godards dokumentärer, efter han övergivit franska nya vågen för att den inte vågade tillräckligt mycket.

Solklart? Nej, men hur beskriver man musiken av en dåre som har 391 tecken, ”Pure Fucking Armageddon (The Molecular Integrity of Shit is Small Potatoes / Breast-Feeding in Cairo / Attack of the Toothless Predators / Into the Killing Field of Armageddon, the Chaos Scream Into a Refrigerium of Turqoise That was Embossed With Spinning Planet Wheel and Stars / Echo Helstrom / Moronic Sidekicks / Diagramming the Butter / Captain Subgero in the Meta Incognito Peninsula)”, i en låttitel? Han har inte alla getterna hemma helt enkelt, men det är en bra sak.

Det är elektronisk pop det handlar om. Skivan följer spiralens form där kakafonin i centrum spränger den utåt för att låta den sugas tillbaka igen när energin mattas av, bara för att börja om igen. Han varierar känsloskalan med helt instrumentala stycken som bullrar mjukt i bröstet av molande mörka toner (ovan nämnda ”Pure Fucking Armageddon …”), liksom för att få extra spänst i uppbyggnaden efteråt (”Bruises”) som övergår i smekande vackra toner från Zoé Wolf och Kumi Okamoto (”Where are You My Hero?”). Och hur känsloskalan än varieras är lycka den genomgående känslan.

Jag blir inte riktigt klok på ”Hello Spiral”, men jag tycker mycket om den. Den fungerar i de mest skiftande sinnesstämningar, men dåligt i sällskap av andra som kanske stör sig på den. Upplevelsen är smått privat, jag vill ha den för mig själv. Men samtidigt är den inte svårtillgänglig. Nyanserna är många och detaljerna ibland subtila, men grunden är bara pop, vilket gör upplevelsen så mycket större. Det första som satte sig var det simpla, de lätta melodierna och lätt nyckfulla texterna. Men det finns detaljer som jag inte märker förrän nu, efter många timmars bekantskap med skivan.