För varje skiva Neurosis släppt har Steve von Tills skägg växt sig lite snårigare, lite krångligare.

På den tiden han ännu hade hår på huvudet och Neurosis dumpades i hardcorefacket traskade han runt i en knarkspanar-chic slokmustasch och pipskägg.

På förra plattan, helgjutna tiopoängaren ”A Sun That Never Sets”, hade sockervaddet vecklat ut sig i en stamhövdingskrud i takt med att tribalinfluenserna tog över.

Sen blev det ett murrigt skägg – på en del promobilder tvinnat i mycket obehaglig piska – som gick perfekt ihop med murrig flanellskjorta och akustisk gitarr på hans soloplattor – ”As The Crow Flies” och ”If I Should Fall To The Field” – två skivor så avskalat monotona att man trodde B3:ans tangenter fastnat i sitt läge.

Nu har hans skäggväxt löpt linan ut och blivit det skäggigaste av skägg: Fylkingen-burret.

Fylkingen-burret är så ogenomträngligt det i princip går att bli och associeras ofta med obegripliga föreställningar på Münchenbryggeriets replokalsliknande scen.

Detta har givetvis en reflektion i musiken.

Det var någonstans kring den senare perioden som de gav ut ”Grace” (som systerprojektet Tribes of Neurot), en tvillingskiva som skulle spelas samtidigt som ”Times of Grace” för den ultimata lyssnarupplevelsen (tänk ”Zaireeka” för folk som brännmärker sig själva), man gav – återigen som Tribes of Neurot – ut en skiva med insektsljud och sen omfamnade de ogenerat sin förkärlek för Swans prettogoth genom samarbetet med sångfågeln Jarboe.

”The Eye of Every Storm” är det pågående resultatet av och nästa hållplats på denna musikaliska expedition.

Liksom det är i orkanens öga som det bedrägliga lugnet råder, så byggs spänningsförhållandet i Neurosis musik upp av dynamiken mellan de förlösande utbrotten och det ständiga idisslandet. Kruxet är bara att det är det senare som abonnerar på uppmärksamheten här.

För även om bandet knappast hymlat med sin vördnad för Pink Floyd och de mer aviga symfrock-akterna, så har Syd Barretts demoner aldrig varit så närvarande som på den här skivan: vissa stycken är så inträngda i själens svartaste hörn att man undrar om de ens kommer hitta ut.

Det är ambient, doom, sludge och progrock i ett – det senare understryks särskilt av att vad som förut lät som någon som primalskriker med tummarna mot adamsäpplet, nu ersatts av en melodisk mjukrockförklädnad till sång. Det är definitivt drag av Anathema och – törs jag säga det? – Tool (”Lateralus”), även om Von Till givetvis får klämma i så att halsvenerna förmodligen står ut som stålkablar, men de tillfällena är långt ifrån lika frekventa som på de föregående plattorna.

Därför känns de ögonblicken om möjligt än mer befriande än på tidigare verk, för bland pulserande Moog-läten och titelspårets första nio minuter (enbart bestående av en tillbakahållen bas och en synth), så behövs det utrymme att andas.

”Bridges” bygger med hjälp av pianoklink upp vad som är plattans kraftigaste crescendo, ett zenith av gitarrer som kraschar som havsvågors fräsande skum över vassa klippor – om jag tillåts den lilla pretentionen.

Samtidigt som ”The Eye of Every Storm” – som sagt – är den egentligen enda logiska fortsättningen på såväl Neurosis artistiska vision som Von Tills skäggsamlande, så kan man omöjligen förutspå vad nästa steg kommer bli.

Mina förhoppningar ligger på ett visst ansande.