Miss Kittins blasé-sång är enligt mig hennes styrka. När hon försöker sjunga – vilket verkar vara det hon vill på skivan – faller det oftast ganska platt. Enda undantaget där Miss Kittin briljerar är hennes elektroniska cover på Indochines ”X”, albumets absolut bästa låt. Där hon sjunger på franska och levererar verkligen en äkta känsla. "Meet Sue She Be" är visserligen den mest partyfyllda låten, men når inte lika nära mitt hjärta.

Du har rätt med att låtarna är halvbra. Kanske är det därför som skivans bästa spår just är en cover? Känns det dessutom inte lite spretig, som om hon vill beta av massa genrés?

Det här med texter: ibland blir kanske för mycket nonsens, eller så missar jag Miss Kittins dolda budskap, jag vet ej.

För min del är först på slutet som skivan lyfter. Om skivan höll lika hög kvalitet som de tre sista låtarna skulle betyget blivit betydligt högre. Enligt mitt tycke har hon valt alldeles fel inledningsspår; lägga de sämsta först?!

Jag hade faktiskt att föreslå en gästrecension av ”I come”, men nu får det räcka med en kommentar på din. Jag dristar mig att ge den 5 av 10 i betyg.