”Since I Left You” är fantastisk. Verkligen helt fantastisk.

Låten, alltså. Inte albumet.

Till skillnad från, vad det verkade, nästan hela min bekantskapskrets (ja, plus ungefär alla andra i hela världen), vände inte The Avalanches i fullängdsformat upp och ner på hela min värld. Fascinationen inför det millimeterprecisa tiotusenbitarspusslet med klippåklistramotiv stannade ungefär där: vid fascination. Det var egentligen bara i det helt sanslöst vackra titelspåret pusslet kunde leta sig förbi huvudet och vidare ner till min övriga kropp.

Kort sagt har jag inte varit en av dem som legat sömnlös i väntan på uppföljaren till ”Since I Left You” och sprungit fyra varv runt huset varje gång jag lagt vantarna på minsta livstecken från The Avalanches.

Men för nästan hela min bekantskapskrets (ja, plus ungefär alla andra i hela världen) kan ”Random Veneziano” säkert dämpa abstinensen en stund.

Egentligen är jämförelsen mellan The Avalanches och fransmannen Anthony Keyeux helt fel. Där australiensarna korsade sina knasigheter med mjuk värme kör Hypo för det mesta spattighetståget rakt fram. Men när spåren korsas, eller snarare löper parallellt, är The Avalanches och Hypo ett.

Det de delar är nämligen den damp-speedade rastlösheten inför sin egen musik. Precis som på ”Since I Left You” flyter ”Random Veneziano” ihop till en musikalisk tapet, men väldigt lite tid och energi har lagts på att skapa en linjär upplevelse. Istället känns det som att Keyeux skapat sin musik i ett svep, med ett barns bristande tålamod. De tjugo spår som avverkas under albumets fyrtio minuter får sällan tillfälle att växa klart. En halvfärdig idé hinkas ut genom fönstret när ett nytt infall känns roligare.

Och infall finns det gott om. En högstämd inledning med kyrkorgel och smurfad sång förvandlas till en hetsad balsalsorgie till takterna av en pingpongboll i en torktumlare. ”Free Days” är Bran Van 3000 i en TBV-replokal, medan ”General Papa” är kanadakollegorna på lägereldshumör, sett genom ett burkigt distfilter (Bran Van 3000:s halvhysteriska stilkast är också en given referens för ”Random Veneziano”, både till stil och attityd). ”Serpentinouze” är All your base are belong to us på en åttabitarsmaskin medan superstressade ”Mambotutu” kanske är den bästa Japantuggummipop som någonsin spelats in i Frankrike. Ja, och så sönderprocessad och baklängesdansande Sophie Rimheden-disco, lite spagettivästernoperett och förstås en massa ljud från åttiotalet. Dessutom dyker Momus upp och gästar på ”The Perfect Kill”.

Absolut spret, alltså.

Men precis som på ”Kotva” och ”Karaoke a Capella” återfinns även (förutom de briljanta låttitlarna) några spår där galenskaperna får stå åt sidan för en betydligt vackrare och varmare sida hos Hypo. Som den vemodiga ”Benny Björn Has Gone Forever” där en loopad sampling förflyttar oss till en rökigt sjaskig krog där en bortglömd crooner gör sitt bästa för att väcka en publik som sedan länge lämnat ett meningsfullt liv bakom sig. I en helt annan del av de nedgångna kvarteren strömmar ”Instrumental (Vocal Version)” ut i sommarnatten med sin skrapiga charmpop. Högt, högt ovanför de övergivna gatorna sjunger Simon West ut sitt brustna hjärta med en bittert sönderdistad röst över studsande smatterrytmer och digitala stråkar så vackra att änglar gråter.

I de stunderna finns det få saker som kan mäta sig med Hypos vidsynta knaspop just nu.

Samtidigt lider ”Random Veneziano” av samma åkomma som ”Since I Left You”. Att de många infallen, sällan över två minuter, inte fått blomma ut till de mästerverk som döljer sig på flera ställen. Briljant pop som klipps av allt för tidigt, nästan som den där irriterade känslan av att hamna i tv-soffan bredvid någon med okontrollerade ryckningar i fjärrkontrollsfingret. Ett ljudkollage över 500 tv-kanaler. På så sätt finns faktiskt den närmaste parallellen till ”Random Veneziano” att hitta i hiphopens mixtape-tradition. På gott och ont.

Men oavsett alla invändningar är ”Random Veneziano” ett fascinerande ljudäventyr. Musik för den sönderzappade MTV-generationen. Musik för alla som vill styra bort från inkörda hjulspår.

Eller helt enkelt musik för alla som tycker att det var alldeles för länge sedan The Avalanches släppte en ny mix på sin sajt.