Jag tror knappt att någon kan ha missat Raymond & Marias intåg i den svenska musiken. För er som inte har hört dem handlar det om fin, svensk pop med klockrena texter som direkt, med en singel, gått och blivit extremt folkkär. Raymond & Maria har till och med varit gäster hos Anders Lundin och Allsång på Skansen.

Frågan är om de kommit för att stanna eller om det var just låten ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” som folk behövde höra? Än så länge vet vi inte. Något som är säkert är att de har gjort avtryck. De har kanske inte delat in folket i för eller mot på samma sätt som Nic & The Family med sin ”Hej Monika” men jag tror nog att de flesta har en egen syn på Raymond & Maria.

”Ingen vill veta var du köpt din tröja” finns nämligen med oss överallt. Den handlar om din vardag och jag tror att alla kan känna igen sig i delar av texten.

På smaltåget i Hulstfred satt jag och ojjade mig med min Dofilus i högsta hugg men satte nästan i halsen då det började ljuda av ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”. Konduktören hade nämligen installerat en stereo i just den vagnen. Hela vagnen började nynna och alla log stort. Bakom mig skrålades det snart vilt. Jag vände mig om och blev alldeles tårögd vid åsynen av några femtonåriga, Adidasklädda, Hultsfredsbor som stolt sjöng med i låten, så högt de kunde. De kunde texten helt utantill och tyckte att den minsann handlade om just dem. Just då. Eller så handlade den om deras föräldrar, eller om grannen i huset bredvid. Det var underbart att se hur de tyckte att vissa bitar i den var bättre än andra. De fullkomligen älskade vissa textdelar och hyssjade inför kommande meningar.

”Hörni lyssna på det här, den här biten är bäst”, skrek den mest dominanta tjejen. Och så sjöng alla gemensamt. Tillsammans. Just den där bästa biten. Jag med.

Jag vet inte riktigt varför vi känner sån gemenskap kring just den här låten. Den handlar om oss, de stackars svenskarna som lever miserabla konsumtionspräglade liv där en yttring angående ens klädesplagg ska ses som ett tecken på att någon bryr sig om en. Och så är det ju faktiskt. När den tuffa tjejen i 9:an kommenterade mina nya vita jeans i en milslång trappa i den kalla stenbyggnaden under några av de första dagarna i 7:an var det självklart att jag levde på det i flera dagar. Det handlade om acceptans och om att bli sedd. Idag ska man vara glad om chefen kan ens namn. Imorgon tar vi inte för givet att han eller hon kommer ihåg det.

För några veckor sedan var Maria ur bandet på Debaser och delade ut pins med orden ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”. Jag har satt en pin på en av mina favoritjackor. (På jobbet har jag en hel hög. Hör av er om ni vill ha en!)

När jag har burit den jackan har det uppstått en del intressanta reaktioner. En del oinvigda har trott att pinen har visat var man står politiskt. De har trott att det handlar om antireklam och om teorier av Naomi Klein eller Kalle Lasn. De har ingen aning om att det finns en låt som heter så och tror istället att pinen sitter där för att skapa funderingar kring varumärken och konsumtionshysterin omkring oss. De tror att man är helt inne på Adbusters och att jag självklart redan har beställt ett par Blackspot Sneakers. Det har jag inte hunnit göra ännu. Men jag ska. För allt det där är viktiga frågor. Och jag har mer och mer börjat förstå hur det hela hänger ihop.

För mig har låten gått från att ha varit en skrämmande bra och träffande poplåt till att handla om så mycket mer än så. Idag handlar det om det som den oinvigde pratade om. Idag bär jag min pin med dubbel stolthet.

Jag tror inte att Raymond & Maria handlar om en One-hit-wonder. På den hembrända promotionskiva jag fått hem finns nämligen två låtar till; ”Redan idag” och ”Min Pappa”. ”Redan idag” blir nästa singel har jag hört och det är en trallig visa med skön baktakt. Den handlar om att ta för sig och att våga stå på sig. Den är lite mer ödmjuk än föregångaren men innehåller samma popdriv och stämsång.

”Min Pappa” är långsam och känslig och har ett enkelt arrangemang med bara gitarr och sång. Den har en fin melodi och innehåller till viss del samma sorgsna uppgivenhet som ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”. Men där finns också hopp. Hopp om att vi ska börja tänka och göra något åt det som känns kasst. Och att det hoppet finns hos Raymond & Maria och sedan förs vidare, ända till femtonåringar i Hultsfred, är så himla rätt.