Låt nummer nio på denna skiva heter ”Here I am”. Titelfrasen upprepas oräkneliga gånger i låten. Ibland som ett triumfatoriskt utrop, ibland som en inbjudan och ibland som ett enkelt konstaterande. Here I am. Dessa tre ord kan nog ses som skivans programförklaring.

1971 var den 25-åriga Dolly Parton ingen duvunge inom musikbranschen. Hon hade i flera år varit stjärna i Porter Wagoners TV-show och haft framgångar med flera av de duetter hon spelat in med Wagoner. Hon hade även släppt soloskivor, men dessa hade inte varit riktigt lika framgångsrika. Nu var det dags att slutgiltigt visa världen att hon inte var en ”Dumb Blonde”, vilket varit titeln på en av hennes tidiga singlar, utan en driven artist och kompositör som kunde stå stadigt på egna ben.

Med all rätt kunde hon känna stolthet över skivan ”Coat of Many Colors” när den släpptes i oktober 1971. Stoltheten blandades säkert med viss bävan. Hon behövde inte bäva länge. Titelspåret tog sig upp på en fjärdeplats på Billboards countrysingellista och albumet sålde bra. Hon kunde efter denna skiva ta sig an kommande soloinspelningar med förnyat självförtroende.

Skivan visar upp en stor del av Dollys register genom tio korta och väldigt varierade låtar, av vilka hon själv skrivit sju. De övriga tre är signerade Porter Wagoner. Skivan klockar in på drygt 27 minuter, vilket i cd-åldern känns lite snålt, men faktiskt är en utmärkt speltid om man vill lyssna på hela skivan i en sittning.

Titelspåret, som också inleder skivan, tillhör Partons stora klassiker. Som så ofta blickar hon tillbaka på den fattiga uppväxten i Locust Ridge, Tennessee. Här berättar hon historien om hur hennes mamma nogrannt och kärleksfullt syr henne en vinterkappa av trasor i olika färger, en kappa som väcker hennes skolkamraters hån. Själv håller hon huvudet högt, stolt över sin mångfärgade kappa. Hon är fattig men vägrar bli kuvad, orubbligt stolt över det lilla hon har. Parton hävdar att sången är självbiografisk. Om det är sant, då är det inte svårt att förstå den ambition och drivkraft som fört henne långt bortom fattigdomen.

Efter denna smått sentimentala utflykt till hennes barndom kommer ”Traveling Man”, ett mycket tuffare nummer. Om texten i första låten antytt att Dolly Parton är en tjej med skinn på näsan, så bevisas det musikaliskt i denna låt.

För mig är den verkliga höjdpunkten ”My Blue Tears”. Det är svårt att tro att den är skriven 1971. Den låter mer som en traditionell låt som förts vidare genom generationer och vars ursprung är höljt i dunkel. Denna låt skulle Parton 30 år senare spela in för skivan ”Little Sparrow”. Originalversionen kvarstår dock som den definitiva inspelningen.

Resten av låtarna håller bara något lägre klass. ”She Never Met A Man (She Didn't Like)” och Porter Wagoners ”If I Lose My Mind” rör sig inom klassiskt countryterritorium, medan ”Early Morning Breeze” inte skulle kännas främmande på många folk- eller singer/songwriter-skivor från samma tid.

Skivans enda egentliga minustecken är avslutande ”A Better Place to Live”. I denna popbagatell försöker Dolly lära oss hur vi kan göra vår värld bättre. Hon lyckas dock inte komma med något mer substantiellt recept än flower power-klyschor som ”love one another, instead of finding faults”, vilket framförs på ett närmast överdrivet hurtigt vis. Givetvis finns där också en irriterande ”la la la”-refräng.

Detta lilla felsteg till trots, ”Coat of Many Colors” står sig som en alldeles utmärkt countryskiva. Alla invändningar man kan ha känns till slut ganska marginella. Till och med omslaget är elegant och värdigt. Av de oräkneliga skivor Dolly Parton släppt kan knappast fler än en handfull anses vara lika bra eller bättre än den här.

Med denna skiva bevisade Dolly Parton att hon både som kompositör och sångerska var en kraft att räkna med. Förmodligen kunde hon efter denna skiva också för första gången känna sig förvissad om att ingen längre skulle kunna håna henne för hennes fattigdom. Om någon skulle finna nöje i att anmärka på hennes kläder, då skulle det åtminstone inte ske för att hon inte hade råd med en bättre garderob.