Jag har aldrig fattat varför så många vill höra dålig musik just under julen. Senast häromdagen kom ett oväntat önskemål om juste ”dans runt granen”-musik med ”dragspel och prylar”. Lika snabbt började någon yra om Phil Spector. Honom gjorde jag upp med förra året. Dags för en sann hjälte att möta ättestupan i år.

Tänkte jag.

Och fick smäll på fingrarna så klart.

Jag såg den glimra där i skivbutiken häromdagen. Den superkitschigt formgivna ”Funky Christmas” från Spectrum. Jag trodde att det var en återutgåva, men det visade sig vara en samling med låtar plockade från tre olika julalbum av James Brown inspelade 1966, 1968 och 1970. Hans mest kreativa period.

Lyckligtvis verkar James och jag dela inställning till jullåtar (mer eller mindre). Varför göra skitdålig musik bara för att den handlar om julen? Vem skulle tjäna på det?

Så han gör som på alla andra skivor från de där våldsamt produktiva åren när 60-tal blev 70-tal. Tokigt bra musik. Ok, kanske lite mindre tokigt bra här då. Men ändå inte.

Här trängs svängigaste funk med skrapigaste stråksoul. Titlar som ”Santa Claus Go Straight to the Ghetto”, ”Santa Claus Is Definetly Here to Stay” och ”Let's Make Christmas Mean Something This Year” talar egentligen för sig själva. Den första, en sådan där lättfunkig upplyftande historia som gjord för att gjuta nytt mod i tvivlande själar. Den sista, ett tårfyllt bedjande om ett sista försök till en kärlek på väg bort från det gemensamma. Här täcks alla de baser där soulens gudfader alltid regerat ohotad.

Nu är här inte helt fritt från Spector-fällan. Nog rings det i klockor. Nog blir det lite högtravande (den genen bär ju huvudpersonen ganska stolt även i vanliga fall). Nog blir det pompöst och vitskimrande tindergulligt då och då. Och visst finns här ett par standards, till exempel ”Please Come Home for Christmas” som spelats in av bland andra Elvis Presley (här görs den i en version som låter hämtad från inspelningarna av nästintill bortglömda jazzalbumet ”Gettin' Down To It” – om än med ett extra lager stråkar).

Men för det mesta och på det stora hela är det här musik som väger upp årslaster av Ashantis, Toni Braxtons och Cliff Richards vilka nöjer sig med att casha in på människors drömmar om en fridefull jul.

Det här är inte en samling låtar som vänder sig bort från julens svåra stunder. Eller glädje. Båda sidor i ett rött paket med vita granar.

Så varför inte lyssna på en bra julskiva nästa år?