CCCP-Sverige…..13-3.

När jag var liten vann alltid ryssarna över svenskarna i hockey. Överlägset. Men, jag tyckte inte det gjorde så mycket. Deras nationalsång var ju bäst. Kraftfull, men ändå vacker på något sätt. Den dånade ut genom teven och där stod Krutov, Larionov, Fetisov och Makarov och såg tillsammans med tränaren Tichonov neutralt hängiga ut. Likgiltiga efter ännu en förväntad seger.

Men, nationalsången var aldrig likgiltig.

Nu är jag vuxen. Det är sällan jag hör nationalsånger. Jag gillar Coldplay. Och jag tycker Travis har gjort en del sköna låtar. Dessutom hyllar jag Saybias ”The Second You Sleep” som en av de bättre skivorna i min samling. Mespop och nationalsånger. Känslan är ofta likartad. Musiken är melankolisk och romantisk. När den tar fart i refrängerna blir den pampig och kan skapa massuttryck. 35 000 röster från läktarna före en landskamp. 25 000 röster framför en festivalscen i Danmark.

Det finns ett antal poplåtar som har den här känslan. Travis ”Turn” är en. Coldplays ”Trouble” en annan. Saybias album ”The Second You Sleep” är fullt av dem. Och här kommer ett svenskt band, som dessutom kallar sig The National Anthems, och sammanfattar hela den här tankegången med sitt debutalbum ”Before The Storm”.

När de är som bäst får de mig att lätta från marken. De ger mig den barnsliga känslan av att kunna flyga när jag hör dem en fredag på väg hem från jobbet. Jag ligger i vänsterfilen och passerar de stillastående ansiktslösa människorna till höger. Hela tiden med ett taktfast klappande på ratten och ett stort leende på läpparna.

”Ni kan skratta om ni vill / håna oss vi rör oss ni står still…”, skrev Joakim Berg en gång. Det är den känslan jag får på väg över Skanstullsbron söderut. Med The National Anthems på hög volym. Musiken som kommer ur mina högtalare är driven, men ändå melankolisk. Lätt, men inte fånig. Den skiftar från avskalat lågmäld till kompakt överdådig. Börjar tillbakadraget för att explodera i refränger som sedan regnar ned som konfetti. Små, små flagor av guld och silver. Var och en knappt märkbar. Men som helhet väldigt effektfull.

Det står klart från början av det här albumet har liknande egenskaper. Från låt ett – ”When Autumn Comes”. Anslaget markerar direkt vad det handlar om. Ett luftigt trumkomp. En vägg av gitarrer och stråkar spelar melodin. I versen raseras väggen till förmån för sången. Sedan byggs den upp successivt och när sångaren Robert Stålbro fyller lungorna med luft för att utdraget sjunga att han vill känna sig levande nu och för alltid – då har The National Anthems fångat mitt intresse.

Den episka sidan av The National Anthems odlas vidare, och i ”Walk With You” får den fritt spelrum. Robert Stålbro sjunger:

”It would be glorious
To walk with you”

Det låter storslaget. Det är omedelbart, sentimentalt och förbaskat effektivt. Precis som i följande ”Love Is A Shining Bloom” och ”Black & Grey”. Men, det kan reta gallfeber på dig som tycker att musiken ska vara farlig. Som tycker band som går över fält eller öde landskap på sina skivomslag är pretentiösa fåntrattar.

Den känslan är lätt att förstå. Den här musiken och banden som spelar den balanserar hela tiden på randen till ett överslag av präktighet. Så även The National Anthems.

När det här bandet fått mer rutin och Stålbro inte alltid drar ut på orden i refrängerna kommer de bli ännu mer intressanta. Nu blir låtarna efter ett tag en aning förutsägbara. De behöver fler låtar med fart. Låtar som ”Plastic Love” och ”Third World”. För de behärskar farten. Lyssna på ”A Hint of Beauty”. Den har ett skönt driv som understryks av Robert Stålbros och Joakim Johanssons gitarrspel, och de nivåer en lekfull orgel lägger till. Vore det inte för att den till vissa delar påminner om Melody Club skulle jag hoppa högt av glädje varje gång jag hör den. Nu ler jag istället. Men, tycker det är bra. Riktigt bra.

Med fler låtar av den kalibern, som kompletterar den yvigaste romantiken, kommer The National Anthems bli en livsfarlig utmanare till sina mer namnkunniga brittiska kollegor. Nästa album med det här bandet kan bli sensationellt. För tillfället sitter jag nöjd på väg söderut med några av det här albumets bästa låtar i högtalarna. I mitt huvud spelas bilder av ryska hockeylegender upp.

13-3. Det är vackert.