Recension

- Before The Storm (CD) The National Anthems
- 2003
- Defiance Records/Sound Pollution
Nationalsånger för mespoppare
Lyssna
Externa länkar
- The National Anthems
- Webben. Förstås med lite smakprov.
- Rysk hockey
- Krutov. Larionov. Fetisov. Khomutov. Tichonov.
- Sovjetunionens nationalsång
- Den starkaste nationalsång som gjorts.
CCCP-Sverige…..13-3.
När jag var liten vann alltid ryssarna över svenskarna i hockey. Överlägset. Men, jag tyckte inte det gjorde så mycket. Deras nationalsång var ju bäst. Kraftfull, men ändå vacker på något sätt. Den dånade ut genom teven och där stod Krutov, Larionov, Fetisov och Makarov och såg tillsammans med tränaren Tichonov neutralt hängiga ut. Likgiltiga efter ännu en förväntad seger.
Men, nationalsången var aldrig likgiltig.
Nu är jag vuxen. Det är sällan jag hör nationalsånger. Jag gillar Coldplay. Och jag tycker Travis har gjort en del sköna låtar. Dessutom hyllar jag Saybias ”The Second You Sleep” som en av de bättre skivorna i min samling. Mespop och nationalsånger. Känslan är ofta likartad. Musiken är melankolisk och romantisk. När den tar fart i refrängerna blir den pampig och kan skapa massuttryck. 35 000 röster från läktarna före en landskamp. 25 000 röster framför en festivalscen i Danmark.
Det finns ett antal poplåtar som har den här känslan. Travis ”Turn” är en. Coldplays ”Trouble” en annan. Saybias album ”The Second You Sleep” är fullt av dem. Och här kommer ett svenskt band, som dessutom kallar sig The National Anthems, och sammanfattar hela den här tankegången med sitt debutalbum ”Before The Storm”.
När de är som bäst får de mig att lätta från marken. De ger mig den barnsliga känslan av att kunna flyga när jag hör dem en fredag på väg hem från jobbet. Jag ligger i vänsterfilen och passerar de stillastående ansiktslösa människorna till höger. Hela tiden med ett taktfast klappande på ratten och ett stort leende på läpparna.
”Ni kan skratta om ni vill / håna oss vi rör oss ni står still…”, skrev Joakim Berg en gång. Det är den känslan jag får på väg över Skanstullsbron söderut. Med The National Anthems på hög volym. Musiken som kommer ur mina högtalare är driven, men ändå melankolisk. Lätt, men inte fånig. Den skiftar från avskalat lågmäld till kompakt överdådig. Börjar tillbakadraget för att explodera i refränger som sedan regnar ned som konfetti. Små, små flagor av guld och silver. Var och en knappt märkbar. Men som helhet väldigt effektfull.
Det står klart från början av det här albumet har liknande egenskaper. Från låt ett – ”When Autumn Comes”. Anslaget markerar direkt vad det handlar om. Ett luftigt trumkomp. En vägg av gitarrer och stråkar spelar melodin. I versen raseras väggen till förmån för sången. Sedan byggs den upp successivt och när sångaren Robert Stålbro fyller lungorna med luft för att utdraget sjunga att han vill känna sig levande nu och för alltid – då har The National Anthems fångat mitt intresse.
Den episka sidan av The National Anthems odlas vidare, och i ”Walk With You” får den fritt spelrum. Robert Stålbro sjunger:
”It would be glorious
To walk with you”
Det låter storslaget. Det är omedelbart, sentimentalt och förbaskat effektivt. Precis som i följande ”Love Is A Shining Bloom” och ”Black & Grey”. Men, det kan reta gallfeber på dig som tycker att musiken ska vara farlig. Som tycker band som går över fält eller öde landskap på sina skivomslag är pretentiösa fåntrattar.
Den känslan är lätt att förstå. Den här musiken och banden som spelar den balanserar hela tiden på randen till ett överslag av präktighet. Så även The National Anthems.
När det här bandet fått mer rutin och Stålbro inte alltid drar ut på orden i refrängerna kommer de bli ännu mer intressanta. Nu blir låtarna efter ett tag en aning förutsägbara. De behöver fler låtar med fart. Låtar som ”Plastic Love” och ”Third World”. För de behärskar farten. Lyssna på ”A Hint of Beauty”. Den har ett skönt driv som understryks av Robert Stålbros och Joakim Johanssons gitarrspel, och de nivåer en lekfull orgel lägger till. Vore det inte för att den till vissa delar påminner om Melody Club skulle jag hoppa högt av glädje varje gång jag hör den. Nu ler jag istället. Men, tycker det är bra. Riktigt bra.
Med fler låtar av den kalibern, som kompletterar den yvigaste romantiken, kommer The National Anthems bli en livsfarlig utmanare till sina mer namnkunniga brittiska kollegor. Nästa album med det här bandet kan bli sensationellt. För tillfället sitter jag nöjd på väg söderut med några av det här albumets bästa låtar i högtalarna. I mitt huvud spelas bilder av ryska hockeylegender upp.
13-3. Det är vackert.
Publicerad: 2003-09-09 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-13 15:55
34 kommentarer
alla klappar händer som besatt!!
#
rätt bra skiva faktiskt
#
Finns det skivor med nationalsånger på?
#
Och varför får inte Kasatonov var med då????
#
dizziee rascal då?
#
”The daily bandwidth limit for this customer has been exceeded. Try again after midnight, EST.
Click here for more information.”
:-(
#
ja. lägger du inte till kasatonov läser jag inte klart din recension.
#
Tretiak.
#
Krutov var ju tuffast. Han var den lille, tjocke, fule. Viktor Tichonov var grymmast.
#
Coldplay Zzzzzz…
#
Coldplay, Travis, Saybia = mespop? Nej..
Razorcuts, tidiga Primal Scream = mespop? Ja.
Men på denna rrrocksajt är väl allting utan läderjackor mespop. ;)
#
Just det, yllekoftor!
#
Men herregud.
Coldplay är INTE bra.
Travis har INTE gjort ”en del sköna låtar”.
Dansk indie är INTE bra.
Ropen skalla:
DÖD ÅT med arena-indien!
#
”DÖD ÅT arena-indien” ska det vara.
Blev fel. Jag var upprörd.
#
RJ: Mespop är ett begrepp jag använder eftersom alla renläriga rockare, indietalibaner, hiphop-skallar och andra nischade musikälskare alltid får något mörkt i blicken när jag säger att jag gillar band som de jag skriver om i recensionen.
Dessutom är mespop något fint i mina ögon. Mjukt, stämningsfullt och nyanserat.
Dagensskiva.com kan för övrigt knappast kallas en rocksajt. Vi gillar allt och skriver om det mesta.
#
”Mjukt, stämningsfullt och nyanserat”
Låter som klippt ur skivrecensionerna i KP eller Frida…
Vad fan är nyanserat? Vad menar du?
#
Peter: Nyanserat för mig är när det händer något mellan vers och refräng. Stämningar byggs upp, raseras och byggs upp på nytt. Raka motsatsen till monotont mangel.
#
Som Hallowed be thy name, asså
#
Förslag på en rolig lek: Lägg denna skiva, Perishers och Travis ”The man who” bredvid varandra. Täck sedan över gruppnamnen och försök gissa vilken skiva som är vilken. Vinnaren får ställa sig på en äng med tre kompisar o se ledsen ut.
#
ja, att Kasatonov inte nämns är förstås ett kardinalfel.
vi ska heller, för den delen, inte glömma keepern Mysjkin som vaktade den sovjetiska kassen med den äran!
#
hey hey, jag har inte hört skivan. men jag såg dem live i fredags. och det var det tråkigaste på många år. jag har iofs hört dem förut, och då var de bättre. kanske till och med intressanta. men nu var de bara så tråkiga att jag blev besviken och kommer nog aldrig att lyssna på dem igen.
#
VAD är det som händer egentligen? Hur kan du jämföra det här schlagret med Travis och Coldplay som faktiskt är lite bra emellanåt. National Anthems ger tråkrocken ett ansikte… Bra.
#
Klockrent Kenneth! Tänkte också på att omslaget kändes väldigt schablonartat… hahaha
#
alla klappar händerna som besatt…
*klapp klapp klapp*
Här kommer Mårtensson…
#
Bad Cash Quartet vill jag läsa om. Och Josh Rouse. Och en hyllning till Warren Zevon. Snäääälla?
#
”Vi rör oss, ni står still…” kanske tvärtom, mesost
#
ni rör oss, vi står still
#
jaaaa, här kommer Mårtensson!!!
#
Stålbro och Jernbro. Är de släkt?
#
raveonettes då?
#
Döbra skiva, tål att lyssnas på om och om och om igen. Snyggt omslag utan en massa tjafs
#
Å om det inte redan var uppenbart för alla, kan jag meddela att de har ”snott” namnet från Radiohead.
#
Faan vilken bra skiva!!!
#
Hoho
#
Kommentera eller pinga (trackback).