Jag är övertydag om att Chris Wicky, mannen bakom The Sad Riders är ett geni. Han sjunger vanligvis i schweiziska emocore-bandet Favez, men har nu gett ut sin första solo-skiva.

Det lilla jag hört av Favez låter ganska bra. Men det som kommer på den här skivan är rent sensationellt och skiljer sig markant från Favez.

I landskap som andas alt-country har Chris Wicky gjort en härligt mörk samling melankoliska låtar som handlar om de där sakerna vi ofta funderar över när vi är ensamma på natten och inte kan sova.

Hur gick det för för de tuffa killarna som rökte, de som du var rädd för? Killarna du hatade, men samtidigt var avundsjuk på. Plötsligt en dag hade du lämnat dem bakom dig. Ändå tänker du på dem ibland.

Och hur gick det för flickan som alla mobbade? Och han som krockade med den stulna motocykeln?

Chris Wicky berättar dessa historier. Om personerna i sina kvarter. Och det är ändlöst vackert.

Musikaliskt är det en dov och tillbakahållen ljudbild som påminner mig om olika artister. Olika namn som Jayhawks, Mazzy Star, The Perishers, Mercury Rev, Sophie Zelmani, The Cardigans, The Celophane Flower, Christian Kjellvander, Isolation Years.

Spröda ”Past The Belvedere” tar andan av mig med sin minimalistiska dramatik. Endast små gitarrtoner kompar Chris Wicky när han sjunger en skruvad historia i mörkaste moll.

Den handlar om gympaläraren alla tjejerna hatade. Om varför. Orden som från början lät vackra gör mig plötsligt äcklad. Men, trots detta är låten andlöst vacker. Melodin kommer från himlen. Texten från helvetet. Kollisionen mellan dem tvingar mig att lyssna. Igen. Och igen. Och igen.

Samma sak med ”Ace”. Ett piano dominerar ljudbilden med mjukt anslag. Efter en stund fylls ljudbilden på av ett återhållet komp. Det är lika klassiskt som bra. Jag har hört det många gånger förr, men ändå inte med samma intensitet. Låten fångar upp mig när Chris Wicky sjunger hästkrafter, asfalt och döden – och samtidigt får mig att förstå varför jag fortfarande ångrar att jag inte tagit körkort för MC.

Motorromantik och tragedi. I ett och samma stycke. Storartat skrivet.

Och det finns många fler låtar. Exempelvis ”The Plains And The High Roads”, som inleder skivan med orden ”I’ve spent seven long years on the run/Trying to get me a wife and son/Find a job/ Man, I’d work for anyone/But I can’t find none”.

Vill du ta en genväg kan du få samma känsla av att lyssna på Bruce Springsteens låt ”The River”. Om du verkligen lyssnar på den låten och låter orden sjunka in, då kommer du förstå att vägen mellan Springsteen och The Sad Riders inte är så lång.

De skriver om samma saker. Brustna illusioner, krossade hjärtan och mörker. Ensamma berättelser från tillvarons bakgård. Livet som besvikelse.

Skillnaden ligger i hur det låter.

Inte heller i The Sad Riders fall är det unikt. Snarare känns det som forumlär 1A-konceptet för dystra pojkar och flickor mellan 25 och 30.

En gitarr, några sömnlösa nätter och billigt rödvin – plötsligt har du ett nytt geni.

Men, på den här skivan skapar Chris Wicky något unikt. Jag vet inte vad det är. Bara att det gjort att skivan fastnat i min CD-spelare – och att den lär sitta där resten av sommaren. Både historierna som berättas och melodierna som kompar dem är något av det starkaste jag hört i år.

Att Chris Wicky halvvägs in i skivan drar iväg en stänkare helt i klass med Isolation Years ”Open those eyes” är fullt logiskt. Undantaget som bekräftar regeln. Ljuset som motiverar mörkret.

Popmelankolisk alt-country från Schweiz blir sommarens ledmotiv.

Lika bra som otippat.