Ibland händer det att vänner hjälper en att fatta rätt beslut utan att veta om det. Ola och jag hade ett samtal över Yahoo! Messenger tidigare i dag (läs: i går) och jag kan tänka mig att han sitter och morrar lite för att det här är dagens skiva.

Vi snackade om att skriva recensioner i allmänhet och om nu-soul och ”Subject” i synnerhet. Jag hade lyssnat på den ett tag, men var inte imponerad. Tyckte att det lät som allt annat. Ola däremot, tyckte att det han hört med Dwele var toppen och vi bestämde att han skulle få den istället.

Men sen började jag tänka lite.

”Om nu Ola tycker att den är skitbra måste jag nog ge den några chanser till. Mina förutfattade meningar kanske bara spelar mig spratt.” Så jag har ägnat resten av dagen åt att lyssna på ”Subject”.

Dwele är ännu en ung man som kan spela allting själv, hänger sig åt nysoul och har dyrkat Stevie och Marvin sedan barnsben. Men den här gången är det inte en Philadelphiabo, Dwele kommer från Detroit. Han kan sorteras i närheten av D'Angelo, Musiq, Jill Scott, Donnie, Bilal och Raphael Saadiq och har tidigare sjungit med Slum Village. Så, då var det mesta av namndroppandet klart. Nu vet du ungefär vad det handlar om.

Dweles musik är sofistikerad och han har en rejält sammetsmjuk röst. Det ligger en sval och lätt ton över hela kalaset. Ett elpiano med lagom mysigt vibrato (som står med i kravspecifikationen för nu-soulskivor) sätter stämningen. Det är inte särskilt originellt nu längre, men lika trevligt för det.

Soft soul, snygga stämmor, trevliga melodier och ett schysst huvudgungar-groove är sammanfattande för de flesta av låtarna på skivan. Ingen sticker ut, men de flesta är ok.

”Kick out of You” är dock ett förskräckligt försök till jazzstandard som oundvikligen får mig att jämföra med Cole Porters fantastiska sång (med nästan samma titel). Varför göra något så likt och mycket sämre? Fullständigt obegripligt. Jazz är över huvud taget inget jag skulle råda Dwele att fortsätta med. Platt och mesigt bara.

Nej, han kommer klart bäst till sin rätt i softa disconummer med plockig Nile Rogers-inspirerad gitarr och stråkar som ”Find a Way” och ”Sho Ya Right”. Helt rätt.

”A.N.G.E.L” låter extremt mycket som en Jill Scott-låt och den mysko spoken word-stilen klär Dwele också, även om jag tycker han passar bäst i slick discofunk.

Så summan av kardemumman är att jag naturligtvis har omvärderat skivan och kastat några fördomar, vilket var förhoppningen. Musiken är bra. Men gränsen är ju alltid hårfin mellan att förvalta/bygga vidare på ett arv och att kopiera för mycket/bli totalt ointressant. Ibland lyckas Dwele, ibland inte. Det är är lite för många ”ja, det är ju den här låten” fast jag aldrig har hört förut.

Och hur mycket hjärnan än hör att det är begåvat säger kroppsminnet ifrån. Jag har fått höga krav och känner mig lite för mätt på stilen för att förstå storheten.