Ett: Handklapp. En rocklåt med handklapp kan inte vara dålig. Det har bevisats många gånger. Baby Woodrose har den goda smaken att klappa på i ”Pouring water” och ”Rollercoaster”. Det svänger förstås kopiöst.

Två: Tjoande. Självklart innehåller en bra rocklåt lite tjoande, ooande eller hejande. I ”Never coming back” är det ett framträdande ”Heeeyyy!” som bevisar den tesen. Doandet i refrängerna till lugnare ”Carrie” andas också rock. Känsla före tonsäkerhet.

Tre: Orgel. En bra orgel kompletterar den bärande gitarren. Hammond, farfisa eller något annat skönt orgel-ljud lyfter en ordinär rocklåt till riktigt höga höjder om det ges utrymme. I titellåten ”Money for soul” ger orgeln låten ett makalöst driv som gör det omöjligt att stå till.

Fyra: Tamburin. Tamburinen är nästan lika viktig som handklappet. ”Hippie chick” är en låt som tydligt visar det.

Fem: Den distade gitarren. Den distade gitarren är rockens viktigaste hörnpelare. När de stötiga ackorden och de melodiska slingorna blandas som i ”Honeydripper” är den distade gitarren oerhört bra. Men när dess mästare nyanserar den som Lorentzo Woodrose gör i ”You better run”, blir den bäst i världen.

Sex: Dubbelslag på virveln. Dubbelslag på virveln kan göra att du måste klappa, stampa, gunga med huvudet eller röra på höften. Lyssna på ”Everything's gonna be alright” och försök stå still. Du kommer misslyckas.

Sju: Nonsenstexter. Bra rock talar inte till hjärnan. Den kommer från höften och har knappast ambitionen att ta sig högre. När Lorentzo Woodrose sjunger första raderna i ”Volcano” är det helt naturligt att det blir så här:

”Suck on my nipples, baby
Make me feel like I'm gonna explode”

Åtta: Tuffa namn på bandmedlemmarna. Är man med i ett tufft rockband har man ett tufft namn. Lorentzo Woodrose har två kompisar som heter Riky Woodrose och Rocco Woodrose. Världsklass.

Nio: Kort speltid. Två-tre minuter brukar vara lagom längd för en riktigt bra rocklåt, precis som de flesta låtarna på den här skivan.

Tio: Bad Afro. Ges ett band ut av danska Bad Afro är det en inteckning för att det är ett bra rockband. Jag har ännu inte hört något riktigt dåligt från detta skivbolag. Baby Woodrose är bolagskollegor med bl.a. The Royal Beat Conspiracy, The Flaming Sideburns och Sweatmaster.

Baby Woodrose ”Money for soul” är den svängigaste rockplatta jag hört i år. Den har alla delar en skiva behöver ha för att skaka liv i livsandarna. Bröderna Woodrose öser på med två gitarrer, trummor och sång. Kryddat med handklapp, orgel och tamburin. Låtarna är klassiskt rockiga med en dragning åt sextiotal och psykedelika. Det är skitigt, snyggt och oerhört enkelt. Som The Royal Beat Conspiracys ”Dig it!”, men med mindre orgel.

Den här skivan rekommenderas varmt till dig som lyssnat dig trött på The Hellacopters ”By the grace of God”. Eller dig som inte riktigt vågar tro på att vintern är slut. ”You better run” och ”Money for soul” är två låtar du inte klarar dig utan.

Det här är vårens väckarklocka och glädjepiller. Tack vare lite handklapp, tjoande, orgel, tamburin, distad gitarr, dubbelslag och nonsenstexter.

Med lite mer originalitet hade det blivit ännu bättre. Men skaffar du den här skivan får du tolv asbra låtar och tio skäl att älska rock.