Som ett Black Rebel Motorcycle Club, om de hade varit bra och spelat fortare. Så sa jag efter att ha hört the Raveonettes på skiva för första gången. Första gången jag hörde dem gick jag därifrån efter tre låtar. Ljudet i tältet där de spelade var inte tillräckligt bra. Den påstådda garagerockarduon var knappt annonserad, det var mitt på dagen och jag hade jobbat för mycket.

Låt oss få ett par saker rätt redan nu. Det här är inte garagerock. Bandet är en duo, men inte på scen och det låter BRMC bara för att de också gillar The Jesus & Mary Chain.

Det är inte det enda man kan säga om the Raveonettes. För trots att Sune Rose Wagner var mannen bakom Psyched Up Janis, har han en massa sköna säljande tricks och influenser han inte visat förrän nu. Han pratar gärna om de enkla medlen i rockens barndom, Wall of Sound, hypnotiska delen av Suicide och beatet hos Cramps. Hade jag frågat honom om Spacemen 3 hade han nog börjat rabbla titlar.

Han har också, tillsammans med den lika danska bandkollegan Sharin Foo, haft vett att paketera sina influenser i en väl formulerad mall. Det är lagom filmiska rebellideal från mörka delar av historien. Det är farligt och bistert. Samtidigt vackert. Som Film Noir och Ung Rebell.

För att göra förpackningen ännu finare (och de facto än mer säljbar) gjorde duon upp regler för hur det inspelningen fick gå till:

a) Alla låtar skulle spelas in i samma tonart: H-moll;
b) De fick inte använda fler än tre ackord;
c) Alla låtar skulle bli under tre minuter;
d) Ingen high-hat eller ridecymbal fick användas.

För mig kan allt detta antingen leda till att jag skrattar högt och bespottar tilltaget. Eller så skrattar jag högt och blir helsåld. Den här gången hände det senare. Trots att det genomgående är lite slipat i både attityd och genomförande.

Jag kan inte värja mig för den uppspeedade heroinrocken. Det är distvägg och lakonisk dubbelsång hela tiden. Det är monotont riffande och tuffa fraser (nåja, här kanske det finns viss brist. ”Beat City”? Är det Köpenhamn då?). Åtta låtar, sen är det över. Snabbt, enkelt och underbart. Jag är lycklig och utnämner återigen heroinrocken till världens mest tillförlitliga genre! Eller i alla fall den som är svårast att misslyckas med. The Raveonettes klarar det dessutom med bravur.

Till och med Columbia (Sony) har fattat detta, och snappade snabbt upp bandet från danska Crunchy Frog. Lita på att ni kommer att få höra mer av bandet. En festival i närheten är inplanerad, en skiva kommer efter sommaren (i en annan tonart!) och antagligen kommer bandet att spela i Sverige redan om någon månad eller två.

Se dem. När jag såg dem igen för en vecka sen var ljudet mycket bättre än första gången. Showen var kanske inte den bästa, men att få höra låtarna live efter att ha hört dem på skiva var riktigt kul. Än mer ljudvägg och jag hade följt med dem på turnén.