På många sätt är ”Unrest” en fullt logisk fortsättning för Kings of Conveniences Erlend Øye. Först kom ”Versus” där artister som Ladytron, Four Tet, Røyksopp, Alfie och Andy Votel elektrifierade Kings of Conveniences akustiska pärla ”Quiet Is The New Loud” och visade hur väl deras avskalade låtar håller för en sådan behandling. Sedan har Øye själv lånat ut sin mjuka stämma till Røyksopps singelsläpp ”Poor Leno” och ”Remind Me” med lika strålande som vackert resultat.

Så att han nu tar steget fullt ut och uteslutande rör sig i den elektroniska sfären är väntat. Men även om han själv står för låtskrivandet känns det samtidigt fel att kalla ”Unrest” för ”bara” en soloskiva. Det handlar lika mycket om ett projekt där Øye under ett års tid rest omkring i USA och Europa och låtit producenter i metropoler som New York, Rom, Berlin och Uddevalla sätta tänderna i hans låtar. En ny producent och ny stad för var och en av de tio låtarna.

Med det upplägget kan man lätt tro att ”Unrest” spretar åt lika många håll som det finns producenter och även om det till viss del stämmer, det är i sammanhanget ofrånkomligt, är det ändå en förvånansvärt väl sammanhållen skiva. Naturligtvis beror det till stor del på att Øyes lätt vemodiga, trallvänliga och i grunden enkla poplåtar har en så väldigt tydlig särprägel att de klarar av att leva sitt eget liv oavsett vilken omgivning de stoppas in i. Det känns att de skulle fungera precis lika bra i ett akustiskt ”gitarr och sång”-format som i den detaljrika digitala kostym de klätts i här.

Men en nästan ännu starkare anledning är Øyes mjuka melankoliska röst som dominerar skivan från början till slut. Den kanske inte är så anmärkningsvärd i sig men när den ställs mot de vassare elektroniska bakgrunderna blir kontrasten både väldigt njutbar och spännande.

Samtidigt är det också så att de inblandade producenterna, trots att de alla satt sin egen profil på musiken, ändå på något sätt har haft samma utgångspunkt. Det finns en tydlig förkärlek till det glada 80-talet i samtliga produktioner. Inte så att soundet är daterat på något sätt, tvärtom så är produktionen glittrigt ultramodern, men överallt finns tydliga hyllningar till tidig house, techno, electro och elektronisk pop.

Att sammanfatta hur musiken på ”Unrest” låter är därför inte heller det lättaste men melodiös elektronisk technopop är nog en gångbar beskrivning. Faktum är att skivan ibland blir så enhetlig att den, med tanke på sitt upplägg, känns lite småtråkig. Det är inget fel på vare sig låtarna eller produktionen, men om man, som Øye, nu ändå gjort sig omaket att resa världen över för att få olika infallsvinklar på sin musik skulle variationen kunna ha varit större.

Vilka låtar man föredrar blir nu mest en fråga om nyanser. Men när melodierna tillåts att frontalkrocka med Jolly Musics upphackade produktion och old-schoolbeats i ”Prego Amore” eller Schneider TM får knasa till dem i bubblande vackra ”Like Gold” växer de lite extra. Samtidigt är det svårt att motstå housegunget i Morgan Geists varma ”Ghost Trains”, de blippande syntharna och handklappen i Soviets italodisco-flirt ”Sheltered Life” och Kompis mjukt dansande ”Sudden Rush”.

Och inget av det andra på ”Unrest” är, som sagt, egentligen mycket sämre men känns stöpt lite i samma form och det var väl ändå inte riktigt det som var meningen. Lite fler mer vågade produktioner hade inte skadat.

Fast enhetligheten gör också att skivan blir en, lite för välpolerad, men ändå till slut både intressant och skön samling musikaliska vykort från Erlend Øye.