Recension
- Master & Everyone (CD) Bonnie 'Prince' Billy
- 2003
- Drag City/Domino
Finstämt och nära
Lyssna
Externa länkar
- Drag City
- Gillar du Will Oldham gillar du mer än en artist som släppt på Drag City.
- Domino
- I London ligger vårt lokala Dominokontor. De tar hand om många artister här i Europa. Bland annat Bonnie "Prince" Billy.
- Palace Records
- Just nu är inte Palace Records så aktiva. De hänvisar till Drag City och Monitor Records. Ännu en label som du har favoriter hos. Eller kanske borde ha?
- Monitor Records
- Släpper bland annat favoriter som Oxes.
Det första jag tänker på när någon säger Will Oldham är skägg. Han har nämligen det enda skägg jag sett som är i närheten av lika galet som det Garth Hudson i The Band brukade stoltsera med på bild.
Det andra jag tänker på är hans förmåga att verka svåråtkomlig och lätt ogreppbar. Inte bara genom sånt man kan läsa sig till, utan också för att han valt att släppa skivor under flertalet namn trots att musiken ofta inte skiljer sig så mycket åt. Förutom att han, som här, släppt skivor under namnet Bonnie 'Prince' Billy, har han även släppt skivor under namn som Palace Brothers, Palace Music, Palace Songs och Palace.
Men det är inget att fundera över egentligen. Inte om man skulle göra det för att det verkade avskräckande, för det är det inte. Han får vara hur stor kuf som helst. Musiken ger honom den rätten.
Musikaliskt har han många släktingar (och då pratar jag inte om Paul eller Ned). Nick Drake är nog den som ligger närmast i känsla och uttryck, men jag tycker även att han är rätt nära Elliott Smith. Kanske är han mer country och singer/songwriter än folk, om det nu känns som att det är viktigt, och tillför något.
Vidare tycker jag mig kunna spåra hans uttryck till både Kristofer Åström och Christian Kjellvander här i Sverige. Och han medverkade på Nicolai Dungers senaste skiva.
De första tre, fyra genomlyssningarna av ”Master & Everyone” gjorde mig besviken. Jag tyckte att den var alldeles för blek i sitt uttryck. Den gav mig inget. Sen tog jag mig tid att verkligen lyssna. Då släppte det.
Tålamod är vad som krävs för att lyssna på den här skivan, det visste jag, men samtidigt fick jag inget gratis. Det finns få låtar som känns i magen på en gång. Den är snäll och städad och har inget som kunde leda in mig. Förutom rösten och det finstämda. Och den ingången krävde en del av mig.
Nu fungerar skivan rakt av och jag har lärt mig var de små, små krokarna finns. Det tog ett tag, men nu kan jag spela den om och om igen. Kanske skulle jag vilja ha fler låtar som stod ut lite mer, men samtidigt är det motsatsen som är halva nöjet.
Publicerad: 2003-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2003-01-28 00:00
38 kommentarer
helt underbar skiva!
#
schysst skägg… tror jag skall börja odla…
#
Det är ett jävla fett och fint skägg. ”Kommentera recensionen” borde kanske bytas ut mot ”Kommentera skägget” denna dag…
#
Det hade varit kul om plattan sats i förhållande tll Oldhams tidigare album.
#
det är ju rätt intressant att recenserad musik här väldigt ofta sätts i förhållande till Kristofer Åström…
#
ja, speciellt när Kristoffer Åström utan fireside inte är speciellt bra.
#
Jag gillar också skägget.
#
Tycker att vi får fortsätta diskutera watcher of the skies inlägg. Han har ju helt rätt: är det så att all musik ska ställas i förhållning till Kristoffer Åström eller nämnas som likhet etc. Har inget emot herr Åström, gillar det mest han gjort, men nog känns det lite fattigt.
ps. För övrigt är detta en underbar platta! ds.
#
Jag tycker att Kristofer, Christian och Nicolai alla har någon form av koppling till Will Oldham. Därför är de nämnda. Liksom Elliott och Nick Drake. Verkar dumt att hitta fram ett namn eller tre som inte brukar nämnas, bara för sakens skull.
Samtidigt så pratas det en del om Kristofer här. För att ett gäng av oss tycker att han är förbannat bra. Enkelt va?
#
Det här är magi.
#
Det är ett smidigt sätt att ge en bra referens på Will Oldham för någon som aldrig hört honom. Får bara känsla av att redaktionen inte kan koppla Kristofer, Christian och Nicolai till sina källor, det går runt i cirklar.
Att Kristofer är husgud var det nog ingen som tvivlade på. ;)
#
tom, utveckla: ”Får bara känsla av att redaktionen inte kan koppla Kristofer, Christian och Nicolai till sina källor, det går runt i cirklar.”
hur tänker du?
#
Tycker nästan att de är lite Marx över skägget och det är ju alltid ett fint betyg.
#
De kanske alla tre har mycket gemensamt. Men när de återkommer, ofta tillsammans, så blir det en cirkel runt dessa tre. Som om allt utgår runt dem.(Nu fick jag generalisera)
De är alla tre bra riktmärken för att placera andra artister men återkommer de för ofta tappar de sin styrka och därmed en övertygning om att de just är så bra. De blir dussinartister som kanske avskräcker.
#
Schysst skägg! Jag tror jag ska börja odla..
#
Jag hatar hatar Kristofer Åström. Han har snott alla sina låtar, han är spännig och han är så dålig live att jag nästan kräktes när jag såg honom spela. Vem tror han att han är? Ooohh han sjunger så fint om att vara ensam och ledsen, sen sitter han med kåta groupieliknande-tjejer och bjuder dem på öl. Det är så jävla svårt att vara ful missförstådd och ifrån Norrjävlaland.
#
underbar kille den där will. jag tycker förvisso att hans tidigare bonnie-alster överglänser den här plattan.
#
Skägg är äckligt.
#
Men Kristofer Åström har väl inte skägg?
#
men, jag får det inte att gå ihop: om det inte känns i magen, va faan ger man plattan 7 av tio för? känns det inte i maggropen är det inte värt det.
#
…men skägget är fint. tänk vilken mjölkmustach man får med den!
#
Christian Kjellvander har ju också snott alla sin låtar av Richard Buckner.
#
tycker diskussionen om Kristofer åström och kjellvander har gått till överdrift. varför bära en rolex-kopia om man har en riktig rolex liksom. handlar recensionen om Bonnie Billy så ska man väl inte tjafsa om bagateller.
#
aha!detta verkar ju skoj.vill höra mer om herr kristofer. det verkar som om många har agg mot den mannen. han som sjunger sååååå fint…
#
ja just det så var det ju det här med skivan. den är bra. helt klart!
#
Själv tycker jag inte att Kristoffer är tillräckligt deppig. Ska man skriva deppiga låtar får man fan i mig skafa sig större problem än ”I got to start beliving that you really love me”. Han skulle säkert skriva bättre glada låtar.
#
håller med tom courtenay lite där. Speciellt Nick Drake nämns alldeles för ofta i recensioner. Vad kännetecknar då Nick Drake i stora drag? Hans energiska ”plock” på gitarren är en sak. Och så hans röst.
Det är Nick Drake för mig.
Men har jag fel?
Jag reagerar inte längre när jag ser att Nick Drake nämns i en recension.
bra recension för övrigt och plattan är förbaskat bra!
#
snacka fan inte skit om christian nu….
#
ursäkta. jag överreagerade nog. Grejen med Kjellvander är att jag verkligen älskade songs of soil-plattan och gillar den fortfarande, men väldigt besviken på hans solo-album. Det kändes lite för… ja lite för polerat.
#
den här skivan kommer säkert växa efter tillräckligt många lyssningar, det brukar vara så med herrn i skägget. Om den någonsin kommer upp i samma klass som de två föregående, ”i see a darkness” och ”ease down the road” som är smått fantastiska är nog tveksamt tyvärr.
#
Skägget! Jag finner det fantastiskt.
#
A: ”Christian Kjellvander har ju också snott alla sin låtar av Richard Buckner.”
Inte alla. Han har snott från Damien Jurado också.
#
jag tycker att betyget är orättvist. 7/10? jag skulle vilja säga att den närmar sig 9/10.
för övrigt tycker jag inte alls att den är svårlyssnad. den kanske till och med kan vara en bra 'inkörsport' till de tidigare skivorna.
#
bra skiva, inte mer.
#
skivan kostar bara en spottstyver på ginza
#
79kr närmare bestämt. Har knappt hört, men är nog värd de pengarna.
#
Diskuteras skivan över huvud taget här?
#
Det man inte har på huvudet får man ha i ansiktet. HAHA!
#
Kommentera eller pinga (trackback).