Recension

Disco Spectrum 3 (2CD) Samling: 2002; Beechwood Music; 8/10

Disco för riktiga människor

Lyssna

Spotify

Externa länkar

Beechwood Music: Sidan är nere för uppdatering för tillfället.
disco-disco.com: En av många sajter om disco.

Etiketter

Sök efter skivan

Jag har faktiskt ingen aning om vad Dave Lee fick i sin mjölk som barn. Något måste det i alla fall ha varit, med tanke på att det finns få som kan trycka in lika mycket sväng och solsken i en låt som Dave när han antar sitt alter ego: Joey Negro. Oavsett om han producerar eller remixar. Ett tips, se alltid till att ha ett par Joey-låtar till hands för regniga dagar.

Inte nog med att han är en jäkel på att knåpa ihop svängig house med mycket paljetter, han är dessutom en riktig discofil. För tredje gången får han nu välja ut ett gäng discofavoriter under samlingsnamnet Disco Spectrum, tillsammans med Sean P.

Beechwood Music är mästare på att ge ut de där samlingarna som gräver lite djupare i den svarta musikhistorien. Om du inte redan upptäckt dem är det hög tid att leta upp systerserierna Funk Spectrum och Soul Spectrum. För att inte tala om alla Classic Mastercuts-samlingarna. Men nu är det alltså disco som gäller.

Disco möts allt som oftast av en fnysning. På allmusic.com sorteras genren till och med under ”rock”. Ibland tror jag nästan att vissa är rädda för discon. ”Rhythmatic soul” är en av många omskrivningar. Allt för att slippa ta d-ordet i munnen. Trots att genren varit en av det förra århundradets mest inflytelserika. Trots att det handlar om musik som var mycket mer arbetarklass än någonsin punken. Och kunde vara minst lika politisk.

Kanske beror det på att musiken var för ”enkel”. För trallvänlig. Kanske beror det på att genrens fullständiga dominans av den västerländska musikmarknaden under några år i skarven mellan sjuttio- och åttiotal gjorde att den tog kål på sig själv. Mest beror det förmodligen på att Dancing Queen, I Will Survive och In The Navy spelats och förpackats om och om igen. Efter schlagerfinalen som Absolute Disco och Afro-dite väljer sina discofavoriter. Och köper du någon av dessa kan du inte gå fel, de innehåller nästan uteslutande fantastiska låtar (även om det i fallet Afro-dite hamnar i kategorin ”årets mest krystade tema för att förpacka samma gamla låtar en gång till”.)

Men för alla oss som lyssnar sönder alla klassikerna och vill dyka djupare väntar hur mycket som helst. Disco Spectrum är en riktigt bra start.

Den här gången var det två låtar som jag kände igen sedan tidigare: BT Express Does It Feel Good och Delegations Chic-doftande Heartache No 9 (och om du inte har den sistnämnda kan du faktiskt sluta läsa här och springa iväg och köpa skivan med en gång. Eller någon av skivorna The Promise of Love och Eau de Vie). Resten var nya bekantskaper.

Eller tja, som vanligt på Disco Spectrum-samlingarna finns det ett par låtar du kommer känna igen, fast i andra versioner. Does It Feel Good blev exempelvis bara Feel Good när Phats and Small snodde den häromåret. Ten City gjorde en egen version av Eddie Kendricks Goin’ Up In Smoke i mitten av nittiotalet. Men det är som vanligt något visst med originalen.

Istället för att gå igenom varenda låt kan jag bara konstatera att herr Lee åter gjort ett fantastiskt jobb att plocka fram discolåtarna du förmodligen aldrig hört förr på den här dubbeln. Dessutom är denna tredje skiva förmodligen den funkigaste i samlingen (lyssna bara på Syreetas Can’t Shake Your Love). Som vanligt blir det några nya favoriter: italienska (jorå) Koxos glädjepiller Step By Step och Leroy Burgess-projektet Dazzles Reaching är två.

Lägg dessutom till korta kommentarer till varje låt med föredömlig info, eller bara roliga anekdoter, och du har definitivt en skiva som går djupare än de flesta discosamlingar. På många sätt. För disco är definitivt inte bara en fjollig parentes i musikhistorien.

Real disco for real people, som det står på omslaget.

Ola Andersson

Publicerad: 2002-08-07 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 03:33

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1565

10 kommentarer

jasså?

slå mig Oregistrerad 2002-08-07 00:24

traaaaaaaaaadeeeet!

Benjamin Orff Oregistrerad 2002-08-07 01:07

wow. det här är musik jag inte vet något alls om. jag vågar inte närma mig den heller. det blir alldeles för mycket nytt att lära in.

lo and behold it is the empire of the night Oregistrerad 2002-08-07 10:44

Mm, det är omöjligt att hålla sig ajour med all ny, bra musik. Vad göra?

Anders Oregistrerad 2002-08-07 11:30

Jag köpte en BT Expressplatta 1989 för 5 spänn på loppis. Den håller!

Avslöjaren Oregistrerad 2002-08-07 23:27

Detta är en kanonsamling! Dock kan det bli lite långrandigt ibland, eftersom alla låtar är hämtade från tolvor och det är inte alla låtar som bra i det formatet.

Ola fixar Oregistrerad 2002-08-18 13:48

Äntligen lite straight talk om disco. Härligt när det är någon som ser igenom den 20 backlash disco genomlidit. Disco var arbetarklassmusik, det var flera frigörelserörelsers musik, de svartas kvinnofrigörelse och de homosexuellas frigörelse. De som fnyser har gått på all den dynga rädda människor spridit om disco alltsedan slutet av sjuttiotalet. Tack för lite klarsyn!

pocat Oregistrerad 2002-12-04 06:38

Dazzles "Reaching". Världens bästa discolåt (so far).

Medlem 2005-02-16 18:31

Hur gör man om man vill köpa samlingen?

Jocke Oregistrerad 2010-04-20 20:05

Jocke: Gjorde en snabbsökning och såg att det billigaste begagnade exemplaret gick lös på över 400 kr och det enda nya exet mer än 2000 spänn (ännu mer på brittiska sidan). Tyvärr är den nog, med andra ord, rätt utgången och det är nog bara att leta på ebay och andra sidor. Men som sagt, det är en väldigt bra samling, värd att äga. Frågan är bara för hur mycket.

Ola Andersson Redaktionen 2010-04-21 15:36

48 timmar