Gullig? Vad i helvete? Låten är ett knivhugg mellan varenda jävla ländkota i ryggraden på en man vars förhållande med en kvinna möter en motgång så stor att det effektivt smulas sönder från grunden och han förmår inte att göra någonting åt situationen… Och det tycker du är gulligt? Det är för fan ett citat i klass med den stackars saten som sågade Beatles…

Har varit trogen läsare sedan starten och funnit Fifis små grodor lite förtjusande i sina aningslösa och ohämmande subjektiva tyckade. Men nu har de små söta grodorna vuxit sig stora och skymmer aningslösheten som stora vårtiga paddor.

Dumhet kan aldrig få förväxlas med musikkritik.

Hmm. Jag förstod nästan att det skulle bli ramaskri. Jag tycker inte Bob Dylan är en bra musikartist. Sen må han vara en fantastisk textförfattare, det kan jag inte ha någon åsikt om. Jag klarar helt enkelt inte av musiken tillräckligt länge för att höra texterna. Det är min åsikt, den står jag för. Och det finns ingen anledning att svära åt mig för det. Alla måste inte gilla allt.

Sen tycker jag inte riktigt att Solomon Burke kan räknas till dem som har en ”insmickrande poptunga”.

Vismut:

”Gullig” är ett värdeord som säkert inte betyder samma sak för dig som för mig. Att känna uppgiven ömhet och melankoli kan av mig beskrivas som gulligt, hur smärtsamt det än må vara. Jag har också lärt mig att alla får tolka rocklyrik på vilket sätt de vill. Det är tillåtet. Dessutom är är ju låten gullig i sin framtoning också, utan ångestskrik och knivhuggssplatter.

Hamlet:

Koackackack.

Den som dissar Bob Dylan visar tydliga tecken på avsaknad av sådan och ska få höra det också.

Efter att ha sett dig dissa Dylan är jag tveksam till din låtuppfattning, men anyway:

Gullig är ett ord som används i positivt laddade normer och som kan synomeras med ”trevlig, söt, mysig” osv, men du kan aldrig använda det som ett adjektiv till någonting ”tragiskt” eller ”sorgligt”. Huruvida dina öron kräver ”ångestskrik och knivhuggssplatter” för att kunna visualisera bilden av ett sönderfallande förhållande vet jag inte, men avsaknaden av dessa effekter gör inte den dystra framtoningen och allvaret i låten mindre allvarligt.

”God smak” är trist. Egna förvärvade åsikter är bra och utvecklar människan. Heliga kor bör ifrågasättas.

kan vara det största bullshit jag någonsin läst.

Vem är det som definierar ”god smak”? Du? Jag tror inte det!

Det enda ett så fullständigt genomkorkat påstående visar på är hur inskränkt du själv är. Grattis!

Är själv en stor Dylan-fan och tycker inte heller att Fifi har många rätt men hon har, hur fel hon än har, precis som alla andra rätt till sin egen åsikt.

Något som Dylan själv skulle hålla med om, vilket du om du nu verkligen gillar Dylan borde veta.

Ta första hiten; Just out of reach, en sliskig countrylåt som Atlantic gav Burke med tanken, den här kan inte gå vidare bra och sen kan vi häva hans kontrakt. De visste inte riktigt hur man skulle bete sig med en predikare, begravningsentreprenör och soulman.

Burke ändrade tempo och ton i låten och knappt hade han spelat in låten förrän han satt och plogade snö i Philadelphia för 6,50 $ timmen. Under tiden gled låten upp på listorna och Atlantic fick tänka om. Därav känns det extra kul när firade artister hyllar en Biskopen av soul, även om Van snodde tillbaka sina låtar.

Men givet måste du både tåla hugg och slag för att du (som egenutnämd uttolkare av rätt och fel. Snacket med att ”det finns ingen god smak” köper jag inte, givetvis finns det inte en god smak som är RÄTT. särskilt inte från en skribent som uppenbarligen skriver för att läsas. Ditt skrivande och ditt tyckande ska vara en måttstock, en jämförelsepunkt. Lång parantes)

Och dessutom bör du vara stolt över huggen och slagen, de är ju bevis på att du berör med det du skriver, du är omutbar och vacker!

Jag hoppas verkligen att du fortsätter skriva grodor och göra så att jag sätter morgonkaffet i halsen.

Förresten…”Små grodorna” är låt som VERKLIGEN rockar!!

Håll gärna Dylan som någon sorts övermänniska, men skaffa ett klubbhus och gör det på betryggande avstånd från de som verkligen har en åsikt om musik.

Du skriver att Fifi berör eftersom hon får så mycket negativa svar. Hur svårt är det att uppnå? Man dissar Dylan bara så får man hundra+ svar, inte svårt alls, det är inget bevis på att Fifi 'berör'.

Koack!

Ok, då förstår jag bättre vad du menar. Är du lite av en masochist kanske? Om jag blev upprörd varenda gång jag läste en recension av en viss kritiker så hade jag slutat läsa skiten efter ett tag.

Du är ytterligare en av de där ungarna som kommit på att världen består av subjektiva intryck och ständigt måste påpeka det, om inte för annat så åtminstone för det enkla nöjet att kunna sätta någon som påstår det andra på plats. Det FINNS någonting som heter god smak, någonting bortom horisonten av fördomar ocg plastartister. Om allting är subjektiva intryck, varför läser du överhuvudtaget fanzines? Det kan inte ge dig mycket. Jag sade inte att Fifi inte har rätt till sin åsikt, men jag respekterar den inte. Är jag inskränkt för det så tackar jag och bockar.

Fifi..

Jag använde mig av ordleken ”ett knivhugg mellan varenda jävla ländkota” för att beskriva låtens innebörd. Jag påstod dock aldrig att det skulle krävas sådana för att duka upp bilden Pick Purnell beskriver på ett silverfat. Således förlorar ditt svar sin mening nu, inte sant?

En kille/man och en tjej/kvinna har varit ihop ett tag. Dom var askära i början och bråkade inte alls utan lyssnade verkligen på varandra, som man gör när man är kär och gillar någon jättemycket. Och hade respekt för varandras åsikter, trots att dom inte tyckte lika alla gånger. Sen blev det vardag och bråttom och bråk och så där som det alltid (nästan alltid) blir och och så en dag kände killen (fast det kunde lika gärna ha varit tjejen) att han bara inte orkade bråka igen. Han bara orkade inte. Fast han älskade och respekterade henne lika mycket fortfarande. Men han bara orkade liksom inte bråka.

Det tycker jag låten handlar om. Och det tycker jag är gulligt.

Själv har jag Solomons skiva överst på min årslista. Jag håller med om att Wilsons och Henrys bidrag känns lite menlösa.