Av någon anledning har jag aldrig kommit vidare i mitt Bill Withers-lyssnande efter samlingen ”Lean on me – The Best of” utgiven 1994 av Columbia/Sony i deras Legacy's Rhythm and Soul-serie. Det kan så klart bero på att det är lite halvknepigt att komma över album med Bill Withers, men mest av allt skyller jag det på den här samlingens urval.

Fem av skivans arton låtar är nämligen hämtade från albumet ”Watching You Watching Me” från 1985. Fem låtar som tyngs av ett så tidstypiskt sound att det är svårt att lyssna på dem idag. Det är fullt möjligt att låtarna i sig är helt ok, men jag står inte ut med den smetiga 80-talsproduktionen. Klarar att inte att lyssna förbi den.

Vi vänder fokus mot resten av skivan istället. Där finns mycket gott att hitta.

Först ut är ett av flera soulörhängen Bill Withers står som skapare till. Den klagande och smärtsamt vackra ”Ain't No Sunshine”. En låt som för alltid skrivit in Bill Withers i musikhistorien. En låt som senare spelats in av artister som Michael Jackson, Lyn Collins och Grover Washington, Jr.

Låten är hämtad från Withers första album, ”Just As I Am” från 1971. En skiva producerad av Stax-legenden Booker T. Jones, vars band Booker T & the MG's tillsammans med Stephen Stills står för kompet på skivan. Tyvärr bjuds vi bara på ytterligare ett spår från ”Just As I Am”, den bluesiga och nästan lika fantastiska ”Grandma's Hands”.

Jag önskar att jag fått mer från debuten.

När det var dags att spela in uppföljande albumet ”Still Bill” (1972) var samarbetet med Booker T och hans mannar avbrutet, men musikaliskt gjorde det inte så stor skillnad. Visst, produktionen var större, men Bill Withers bjöd fortfarande på bluesfärgad soul. Lite mer funk och solsken hade smugit sig in i musiken som här präglas av en rejäl dos hopp och tro mitt i eländet.

Här finns till exempel Withers främsta listframgång, ”Lean on Me”, som toppade Billboards poplista och R&B-lista. Albumets andra singel, den funkigare, ”Use Me” nådde nästan lika långt och stannade på båda listornas andraplats.

De fem låtarna från ”Still Bill” är alla makalöst vackra och blandar på ett förtjänstfullt vis funk, soul, blues och pop. Kanske var detta hans bästa album?

”The Same Love That Made Me Laugh”, en suggestiv mellantempo historia om krossad kärlek, är ensamt bidrag från ”+ 'Justments” (1974).

”Hello Like Before”, från ”Making Music, Making Friends” (1975), bjuder på bossafärgad klagosoul som inte är riktigt i samma klass som tidigare material. Här kliver de storslagna orkesterarrangemangen ut i förgrunden på allvar. Om du som jag föredrar den enklare, mer avskalade, Bill Withers är det nu den här samlingens slut närmar sig.

Efterföljande poppärlan ”Lovely Day” är trots allt svår att motstå. En låt som lyser av kärlek och glädje. Samlingens klaraste himmel och största sol. De båda efterföljande låtarna hämtade från samma album, ”Menagerie” (1977), slinker ned av bara farten, trots att de inte är alls lika bra. Även om jag måste erkänna att jag är lite svag för samlingens andra bossafärgade bidrag, ”I Want to Spend the Night”, även om det nog är lite för sliskigt egentligen.

Ja, sen följer det där hemska partiet med låtarna från ”Watching You Watching Me” innan det är dags att avsluta kalaset med omåttligt inställsamma, men också riktigt söta, gladlåten ”Just the Two of Us” (jo, det är den Will Smith återanvände för ett tag sedan).

”Lean on Me: The Best of” har lite för många dalar för att nå riktigt högt betyg. Ändå ger den nog en ganska rättvis bild av Withers karriär. Trots att flera av hans album inte är representerade alls i låtlistan.

Personligen hade jag föredragit att få fler spår från ”Just As I Am” och åtminstone något spår från de skivor som lämnats åt sidan på bekostnad av några spår från ”Watching You Watching Me”.

Har du inte upptäckt Bill Withers än finns det ingen anledning att låta bli. Försök hitta något av de båda albumen ”Just As I Am” eller ”Still Bill”, alternativt en samling som fokuserar på de tidiga åren. Det här är inte heller en så dum start egentligen. Bara inte den allra bästa.