Vem gillar att sätta etiketter på band egentligen? Limp Bizkit, Linkin Park och andra storheter har säkert gjort sitt för att många slutar läsa redan när de ser ordet nu-metal i rubriken. Nio gånger av tio skulle System of a Down troligen kallas just nu-metal, vilket antagligen fått en massa folk att inte köpa den här skivan.

Synd. Den är helt fantastisk.

Serj Tankian rappar inte. Finns ingen anledning när man har en sån grym röst. Den är hård men inte hardcore-rå. När han sjunger ut på de mer melodiösa partierna (som är många) är det svårt att inte tänka på Mike Patton. Serj skruvar till sången på ett sätt som kanske inte passar alla. Jag gillar det skarpt. Det ger en härlig distans till hårdheten. Hårdrock med glimten i ögat är definitivt en bristvara.

Det är just den glimten i ögat som gör singeln ”Chop Suey!” till en så grymt bra låt. Toksnabba verser mynnar ut i en otroligt pampig, allsångsvänlig megarefräng som det inte går att motstå. Hårdrock kanske inte ”ska” få en att le men den här låten gör det. Lika mycket idag som när den var ny förra hösten.

Att System of a Down lyssnat en del på Faith No More är uppenbart, inte bara för sången. Lyssna till exempel på det maffiga musikstycket som avslutar ”Psycho”. Ett gitarrsolo och stråkparti som Billy Gould skulle varit stolt över att ha skrivit.

Skivan öppnar stenhårt. ”Prison Song”, ”Needles” och ”Deer Dance” startar med tokrens men System of a Down tvekar inte att bryta upp det hårda med något oväntat. Inte någon standard kraftansamling inför sista refrängen som alltför många hårda band nöjer sig med. Det rör sig mer om intressanta vändningar i låtarna som får dem att höja sig ett par snäpp. Mellanpartiet på ”Deer Dance” skulle jag till och med våga kalla vackert, trots den ganska mörka texten: ”A deer dance, an invitation to peace, war staring you in the face, dressed in black, with a helmet, fierce, trained and apropriate for the malcontents, the disproportioned malcontents, the little boy smiled, it will all be well”.

Det är en del politiska texter på skivan, även om det är något nedtonat om man jämför med den första, självbetitlade skivan. ”New, what do you own the world? How do you own disorder, disorder?” sjunger Tankian på titelspåret. Min egen tolkning är att ”new” syftar på George W Bush som troligen timade sin första tid som president med att System of a Down skrev den här skivan. Texterna är liksom musiken härligt blandade. Ovannämnda rader trängs med kul nonsens som ”I brought my pogo-stick just to show her a trick” i ”Bounce”.

”Toxicity” är riktigt kul lyssning. Det förra albumet var mer stenhårt rakt igenom. På ”Toxicity” är de fortfarande hårda men slänger sig ut i flera riktningar. System of a Down visar att de kan skriva grymma melodier utan att det någonsin blir patetiskt. Det är heller aldrig Korn-frustande, självömkande à la Papa Roach eller Kid Rock-löjligt. Men om att sorteras in i samma fack som de artisterna hjälpte ”Toxicity” att hamna på Billboardlistans första plats lär inte System of a Down klaga. Så länge de fortsätter bevisa hur otroligt bra dagens hårdrock faktiskt kan vara klagar inte jag heller.