Jag förstår inte hur Mando Diao lyckades smyga sig förbi mig och hända lite grann utan min vetskap. Efter ett snack med några kompisar visar det sig att de funnits ett tag och ”är ett sånt där band som Bjurman skrivit om”. Då klarnade det lite, men inte helt. För samtidigt som jag gärna spelat mina demos med White Seeds och försökt tala om för helfrälsta Strokesfans att de inte alltid har helt rätt, så har Mando Diao bara seglat förbi. Utan att göra väsen av sig. De borde ha dykt upp i något sammanhang.

Det visar sig att det rör sig om omständigheter. Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt uppmärksam. Mando Diao plockades upp av Majesty (antagligen i höstas) och har nyligen fått släppa en ep. Med bolag i ryggen har de nått till rätt människor och därmed finns det många som kilat omkring och nynnat på låtarna från ”Motown Blood” innan mig. De var ett självklart band för en hel del när jag började fråga runt.

Många var positiva när jag frågade dem om bandet och även jag gillar Mando Diao. Trots att jag i dagsläget inte kan säga något annat än att de satsats på för att de passar i Strokesmallen. Sånt är aldrig roligt, men det händer hela tiden och det finns inte mycket att göra åt det. Därmed inte sagt att bandet haft några intentioner att låta som spolingarna från New York. Det vet jag inget om.

Mando Diao sjunger om Motown och gillar gammal amerikansk rock och soul. Det hörs. Men de gillar även brittisk musik. Aha, gammal garage säger du som inte hängde upp dig på Strokespratet alldeles nyss. Kanske, kanske inte, säger jag. För det här soundet har ping-pongat över Atlanten och blivit något åtminstone marginellt originellt. Det låter nämligen brittiskt amerikanskt istället för tvärtom. Alltså, en britt snodde ju soul och r'n'b och gjorde brittisk invasionspop av det hela. Amerikanerna svarade med att skapa garagerock och Mando Diao från Borlänge började tänka brittiskt när de ville göra sin version av amerikansk garage. Det svänger och låter pop samtidigt som musiken har en krispig ton som gör att det inte går att kalla det här för annat än rock.

Fyra spår med fin popbetonad rock finns det i alla fall på den här epn. Och alla är bra. En eller ett par sticker kanske ut under själva lyssningen, men jag kommer inte ihåg mer än fraser och detaljer jag inte kan placera efter det att jag spelat genom skivan. Den blir till en skön bagatell som jag vet att jag kommer att ta fram och fingra på så fort jag får en chans att spela skivor för andra. Men jag vet inte om jag kommer att spela den hemma en helt vanlig tisdag.

Jag väntar med spänning på mer material från det här bandet. Jag tror att de kan växa.