Det finns ingen hiphop-producent som kommer i närheten av DJ Premier. Jag kan lika gärna börja med det så är det gjort. Att han kan göra underverk visade han redan med DJ Premier in Deep Concentration från Gang Starrs första skiva. När han sedan väl fick ordning på sitt patenterade sound någonstans kring Gang Starrs Daily Operation och Hard To Earn har ingen kunnat mäta sig med honom.

Visst, sedan dess har det funnits gott om kandidater till producenttronen från och till. Sedan om de hetat DJ Muggs eller RZA spelar mindre roll. Och visst, idag är Primo inte lika nyskapande som Timbaland och inte lika storsäljande som Dre eller The Neptunes. Tvärtom har han kört på i samma fåra som han alltid gjort, det har inte hänt så mycket med hans stil. Men till skillnad från The Neptunes har han trots det aldrig kört fast. Varje gång får vi en typisk Primo-produktion, men ändå inte.

Det var med andra ord inte svårt att gissa vem som kan ha gömt sig bakom mixerbordet när Detroit-rapparen Royce Da 5’9 spelade in sin fantastiska Boom. Det är en sådan där låt som alla rappare drömmer om att någon gång få spela in. Så in i helvete tung och svängig med de typiska Premier-stråkarna. Men det är samtidigt en sådan där låt som kan sänka vilken debutant som helst. Börja med en sån singel och allt du gör kommer alltid jämföras med den. Och allt kommer förmodligen vara lite sämre.

Nu är Royce ingen nykomling i branschen. Tvärtom har han redan hängt med stora namn. Han gjorde först väsen av sig på kompisen Eminems debut. Sedan dess har han bland annat jobbat med Dr Dre och Method Man. Men Rock City är hans riktiga debut.

Royce är alltså ingen gröngöling. Lik förbannat kör han över sig själv med Boom. Det är illa nog att han gjort den. Det blir ännu värre när den ligger med på Rock City. Alla andra låtar hamnar i skuggan.

Rock City är tyvärr en lite halvtråkig bekantskap. It’s Tuesday får mig att tänka på Jay-Z. Titelspåret är en ganska alldaglig sak i Dre/Eminem-skolan (Em gästar också). Självklart har The Neptunes med två låtar. Get’cha Paper är en sämre kopia av N*E*R*Ds Lapdancer. She’s the One är mest bara tråkig. Rush aka Spyda snor från Hall & Oates Maneater utan att det blir speciellt upphetsande. Poke & Tone gör en ren Neptunes-kopia i You Can’t Touch Me. Let’s Go bjuder på bounce i Timbaland-skolan.

Så fortsätter det. Låtar som inte lämnar något större avtryck, utan att för den delen vara dåliga. I ett skit skjuter han en kille som muckar med honom, en trött hiphopklyscha. Tyvärr, eftersom det som räddar mycket av skivan är att Royce är en riktigt bra rappare. Ska jag jämföra med någon blir det faktiskt med LL Cool J, såväl i attityd som i röst och flyt. Och det är ett särdeles gott betyg.

Men några gånger tänder det till ordentligt. Who I Am och Life (den senare tillägnad Royces son) känns äkta och okonstlade. Som den musik Royce helst skulle vilja göra om han la alla försök att försöka få till den hiphop han tror kommer sälja bäst. Who I Am påminner mycket om 2Pac i hans bästa stunder. Texterna går på djupet, förbi skrytet och Rock City och musiken följer hand i hand. Det känns som om Royce också lyfter sig ett snäpp och levererar sina rim med än mer inlevelse. Sånt vill jag höra mer av nästa gång.

Värt att nämnas är också avslutande My Friend med sitt struttiga jazzgung, sitt scratchande och sina, tja, allmänt konstiga ljud. Galet bra. Och, med risk att låta tjatig, visst är det DJ Premier som producerat.

Sätt ihop de fyra bra låtarna jag räknat upp och du har en förbannat bra EP.

Nästa gång hoppas jag på ett förbannat bra album.