Rinôçerôses förra skiva Installation Sonore kom att sätta en trend inom den franska housen genom att slänga in ett gäng distade gitarrer ovanpå de pumpande houserytmerna och discostråkarna. Lyssna bara på Daft Punks Discovery eller fjolårets discomonster Now That The Love Has Gone av We In Music.

Men att sätta en trend behöver inte betyda att musiken automatiskt är klassisk. Installation Sonore var en helt okej skiva, men inget som lämnade några större avtryck. Såväl Daft Punk som We In Music lyckades betydligt mycket bättre.

Inte för att det verkar ha stoppat Rinôçerôse från att använda samma formel en gång till. Gitarriffen lever rövare även den här gången. Och också den här gången med blandat resultat.

Titelspåret påminner inte så lite om Leftfields Open Up. Lite mer frenetisk och lite mindre Johnny Lydon på sång, visserligen. Detsamma gäller Professeur Suicide. Inledande Le Rock Summer bjuder, som titeln antyder, på en rejäl dos gitarrdisco. Ibland börjar jag tänka på Underworld.

Men precis som förra gången finns det utrymme för annat också. Ett par av låtarna plöjer vidare i samma jazziga ådra som St Germain brukar hålla till i. Jodå, visst finns det en tvärflöjt med. Andra spår för tankarna till dansmusik à la Manchester tidigt nittiotal. Resurrection D’Une Idole Pop får mig faktiskt att tänka på Soup Dragons klassiska I’m Free, utan att jag egentligen vet varför.

Tyvärr är jazzådran inte helt rolig i längden. Det finns ett helt knippe låtar där tempot dras ner och sedan blir det ointressant bakgrundsmusik av alltihop. Det finns lite för många sådana spår för att Music Kills Me ska hålla speciellt många lyssningar.

Däremot finns det tre riktigt lysande utropstecken gömt bland de tolv spåren. Jag gillar Dead Flowers med sin mix av gitarrer och sambatrummor. No We Are Not Experienced! är riktigt trevlig instrumental house åt deep-hållet, som för tankarna till Basement Jaxxs prozacurladdning Samba Magic. Men bäst av allt är sommarhousen på Lost Love som kan värma upp vilken frys som helst. Musik som får allt att bli lite vackrare än det egentligen är.

Hade Music Kills Me varit fylld med Lost Love-musik hade det här utan tvekan varit årets sommarskiva. En skiva som hållit en bra bit in på nästa år.

Nu blir det bara en okej skiva. Igen.