Det finns väl egentligen inte speciellt mycket att säga om Fattaru. En av årets stora svenska hypar. En hype som jag hade rätt svårt att köpa. Ända tills Första Femman landade på skivdiskarna.

Nu är det bara att erkänna: Fattaru var en hype väl värd att vänta på. Även om jag behövde mer tid än de flesta för att fatta den.

Fatta Eld har många ansikten. Från politiska järnnävar som Babylon över händerna luften-svänget i Mer Bounce och Festen är här till luvaluva-rap i Söt du är. Och Stuffe, Markus, Mingus och Morgan (alias DJ Kojak) studsar mellan stilarna med en imponerande självklarhet.

Samtidigt är Fatta Eld ännu ett bevis på att Masse förmodligen är Sveriges just nu bäste producent. Han behärskar allt mellan partybounce och stenhård asfaltshiphop. Och hela tiden blir det ett jäkla sväng.

Den enda gången Masse inte riktigt får till det är i Bättre bättre, dag för dag, politisk rap över g-funk. Det lyfter liksom aldrig riktigt. Extra tydlig blir Masses storhet när han ställs mot Oskar Skarp och Latin Kings-medlemmen Salla som också producerat några spår. Dissrappen i Vafan troru och livefavoriten Salut svänger ett snäpp mindre än övriga spår. Sallas bidrag Hela natten lång, med Timbaland-beat är bra, men passar på något sätt inte in i helheten på Fatta Eld. Däremot lyckas Skarp och Fattaru riktigt bra i avslutande Söt du är.

Men det är inte bara svänget som är löjligt tajt. Mickpassandet och tekniken står verkligen i en klass för sig. Inte bara i Sverige utan även inom hiphopenvärlden i stort. Detsamma gäller Fattarus rim som funkar lika bra oavsett om det är dags för partyparty eller revolution. Imponerande.

När jag lyssnar på Fatta Eld känns det som om Fattaru verkligen skriver de första raderna i ett helt nytt kapitel inom den svenska hiphopen. Som om kvartetten på allvar förenar de två stora strömningarna som byggt genren: Just D:s Tage Danielsson-inspirerade ordlekar med Latin Kings förortsvibbar. Melinda kom nära med Femme Fatale, men det är först med Fattaru som alla pusselbitarna faller på plats. Och kanske kan det föra hiphopvärlden ett steg närmare mot att ge Just D det erkännande de faktiskt förtjänar.

Fattaru har också motstått frestelsen att fylla cd:n till bredden. Fatta Eld klockar in på ideala 54 minuter och gör det till en skiva där jag faktiskt inte behöver använda programmeringsfunktionen. Det tackar jag för. Jag tackar också för det faktum att Fatta Eld inte innehåller några meningslösa pratmellanspel. Det är musik och sväng hela vägen igenom. På 2Pac-manér.

Fatta Eld smakar mer. Mycket mer. Nästa gång skulle jag speciellt vilja höra mer av dubrytmerna i Mingus och Gul å blå del 2. Något att se fram emot.

Jag är ledsen Promoe. Tja, alla andra också.

Årets svenska skiva är nog här.