Myten runt Broder Daniel är för mig fortfarande lika tät som dimman runt Smålands husarer var på fälten runt Lützen. Jag gillar Broder Daniel riktigt mycket, men jag tror inte jag har förstått, eller mer korrekt, jag vill inte förstå. Det svaga i kombinationen med det destruktiva sände någon märklig signal till mig. Glad, blod, droger och ungdomligt oförstånd mitt i Göteborg. Mitt i arbetarstaden detta så abrupta möte mellan livets glam och ungdomens sönderbrutna illusioner. Håkan Hellström ändrade inte utan gjorde samma sak på svenska. Vilket i och för sig blev lite folkligare, så folkligt att det gick att vara med på Skansen med Lasse Berghagen.

När The Plan släpper sitt första självbetitlade album är de förmodligen redan på förhand dömda som Broder Daniel-kopior. Något som bara avknoppats. Fel bedömning. Theodor Jensen anför sitt band med en skärpa och en ton som inte kan spåras hos BD eller hos Hellström. Det känns som om de inte ens finns i samma stall. På tre punkter skall jag bevisa detta, och samtidigt recensera skivan.

För det första saknar The Plan all den pretentiösa text och musik som de ovan nämnda svänger sig med. The Plan är synnerligen lösa i förhållande till konventioner och förväntningar. Musiken är luftig och rätt ofta ganska glad. Ja, The Plan låter t.o.m. barnsligt lekfulla ibland, ett drag jag aldrig fann hos Berggren eller Hellström. På ”The Wind Starts Blowing” kan ju vem som helst undra hur mycket kören druckit innan inspelningen, låter mer som ett supportergäng än några popkillar. Även i ”Foggy Days”, som Hellström gjorde en cover på, finns inte tillstymmelse till ångesten som lille Håkan ger uttryck för.

För det andra har The Plans inspirationskällor och influenser inte alls samma ursprung som Broder Daniel och Hellström. The Plan är snarare en mix av amerikansk folkmusik (visst är Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg” en countrylåt, men inte så utpräglat), vispop och svensk gubbrock. Låt på låt dyker det upp banjos med sköna James Last-synthar som stöttar upp. Här och där låter The Plan som Eggstone, och ibland kan man tro att kompet hör till en senare låt med Bob Dylan. För att inte tala om när jag får Ulf Lundell och Lasse Winnerbäck-vibbar i var och varannan låt. I botten ligger dock ett tungt 1980-tal där UK förmodligen spelar en särdeles viktig roll.

För det tredje saknar Theodor Jensen och The Plan den destruktiva sida som både BD och Håkan Hellström ibland avslöjat i sin musik. The Plan känns vuxna på något sätt, som om ett gäng småföräldrar bestämt sig för att spela i band. Det låter vuxet och moget, men inte för den skull polerat och perfekt. Fortfarande låter sången sådär ibland och arrangemangen känns lite garage, men det finns ett slags ljus i tunneln. The Plan är inte farliga eller utmanande de är ett trevligt gäng grabbar som spelar pop.

Kanske skulle denna skiva ha varit en tiopoängare, men det är den inte. För The Plan blir lite fadda i eftersmaken, lite beige sådär. Det sticker liksom inte ut som Håkan Hellström eller Broder Daniel. Skivan greppar heller inte tag i mitt hjärta på det där viset som Broder Daniel gjorde och fortfarande gör. The Plan har gjort en riktigt bra popskiva men det är inget mästerverk. En skiva jag lyssnar på nu, men tveksamt om jag gör det om tio år. Enstaka låtar möjligtvis