Jag fick i uppdrag av dagensskiva.com att hitta en platta i min egen skivsamling att recensera. Valet föll på en riktig favorit. En skiva som kanske vid första anblicken kan verka en aning frånstötande, men enligt min mening en av de allra mest underhållande skivor som står att finna i mina skivbackar. Med frånstötande menar jag att skivan vid en första lyssning förmodligen inte alls tilltalar den som börjat lyssna på så kallad countrymusik på grund av Ryan Adams, Neal Casal och dylika artister.

Filmen ”Bronco Billy” är väl kanske inte Clint Eastwoods största ögonblick varken framför eller bakom kameran. Soundtracket är däremot fullspäckat med guldkorn. Detta skulle kanske inte alla mina kompisar hålla med om efter att jag spelat skivan i princip varenda fest dom senaste 5-6 åren.

Eftersom detta är en samlingsskiva tänkte jag kort redogöra för varje låt. Skivan inleds med Ronnie Milsaps ”Cowboys and clowns”. Milsap är väl kanske en av de smörigaste sångare som finns inom den smörigaste regionen inom smör-countryn. Som tur är, är jag ganska svag för smör. Särskilt när det är arrangerat med utsökta Hollywood-stråkar som är fallet här. Vi snodde förresten det inledande Pedal steel-licket till en av låtarna på våran nya skiva.

Låt nummer två är kanske skivans svagaste kort. Penny De Haven sjunger ”Bayou lullaby” med så mycket falsett-glidningar att det är svårt att hålla sig för skratt. Nu vet jag ju i och för sig att många människor gillar att skratta…

Då är det lättare att hålla sig för skratt när Merle Haggard sjunger ”Misery and Gin”. En ganska typisk honky-tonk ballad, men Merles sång lyfter den flera kilometer.

”The not so great train robbery” är en ganska ointressant instrumental bluegrasslåt. Den hoppar vi snabbt förbi för nu kommer skivans höjdpunkt. ”Bar room buddies”, en duett med Merle Haggard och Clint Eastwood. Att höra Clint sjunga är precis lika roligt som det kan verka, eller sjunga förresten, han väser fram orden precis på samma sätt som sina repliker. Dessutom bjuder låten på ett underbart honky-tonk sväng och en väldigt löjlig text om barlivet.

Första melodin på andra sidan är instrumentalen ”Thunderer’s March”. Marschmusik som låter som om den var tänkt att spelas på defileringen på Bergsåkers travbana. Vi har även använt den som intro-musik på våra konserter. Tillägas kan även att vi fick sluta med det eftersom våran trummis Jens envisades med att galoppera in på scenen, vilket fick travkunniga delar av publiken att börja bua.

Nu kommer en låt som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. The Reinsmen, en vokalgrupp tror jag, sjunger låten ”Stardust Cowboy”. När jag i helgen spelade upp låten för mina skånska vänner i gruppen Ben såg dom konfunderade, ja nästan lite skrämda ut. Dom hade nog aldrig hört något liknande och det hade inte jag heller innan jag köpte skivan. En väldigt häftig bit är det i varje fall.

Nu följer två instrumentallåtar som jag tycker vi skippar helt, jag börjar nämligen få lite bråttom. Varför då? Frågar kanske ni då, lite argt och besviket. Svaret är att jag ska gå på Hockey i Timrå i kväll och den här texten måste bli klar innan. Jag hoppas att denna förklaring kan dämpa eran ilska något.

Nu går vi lugnt och sansat till sista spåret som är titelmelodin ”Bronco Billy”, med Ronnie Milsap vid micken igen. Lika smörigt som vårt lilla musikäventyr började och nästan ännu bättre. ”Dream on Bronco Billy it’s one hell of a life you’ve choose”, sjunger Ronnie.

Och nog kommer han fortsätta drömma alltid, allas våran Bronco Billy…