Efter Kents stora genombrott har vi sett ett antal mer eller mindre lyckade efterapningar på samma koncept. Nyanserade verser och sen ett tryck på distpedalen inför refrängen. Jumper, från Kristinehamn, hade tre framgångsrika låtar på sitt första album. På det andra var det väl en låt som hittade ut till publiken. Det tredje albumet kommer ingen ihåg att det släpptes. Farstas Joakim Hillson kämpar på som bolagsbroiler hos Bonnier Music. Utan tvivel kommer han följa Niklas Hillbom och de andra i Jumper. Rakt in i glömskan.

Nu kommer ett gäng nya aktörer. Perplex är ett band bestående av två brödrapar från Falun, Kristoffer och Elias Åkesson samt Martin och Jesper Danielsen. Bandet har släppt två singlar från albumet hittills och turnerat med Aftonbladet Puls på svenska sommarorter under den senaste tiden.

Perplex har lyssnat på Kent mer än en gång. Det hörs både på musiken och texterna. Bröderna Åkesson som står för sång och gitarrer skulle nog kunna döda för att få vara Jocke Berg och Sami Sirviö. Ibland skiner influenserna igenom obönhörligt. Men det är svårt att avfärda Perplex som Kent-kopior utan egna kvaliteter. De har nämligen fått ihop ett par anständiga låtar på debuten.

Tyvärr har jag ingen aning om vem som gjort musiken, det har skivbolaget glömt att berätta. För första gången sitter jag med ett album i min hand, där låtskrivaren inte alls får något erkännande. En miss kanske, eller har Bolero Music och Universal slagit in på Bonnier-vägen och ställt upp ett gäng skyltdockor som frontar ett könlöst hantverk skapat på uppdrag av tillväxthungriga musikprofitörer?

Jag utgår från att Perplex är på riktigt. Det låter nämligen så. Ett par låtar i inledningen får mig att acceptera bandet. ”Ketar” inleder på ett lovande sätt. ”Eld & rök” är en bra låt, liksom ”Brandmän & pyromaner”. Resten av albumet innehåller den typen av musik jag beskrev tidigare. Jumper-pop som varken är varm eller kall. Det som gör att Perplex ändå tilltalar mig är produktionen. Pontus Frisk lyfter låtarna genom små detaljer.

Tro dock inte att jag ger detta några större överlevnadschanser på lång sikt. Jag ger bandet cirka ett år i rampljuset. Med rätt marknadsföring kommer Perplex vara det självskrivna bandet på otalet gymnasie- eller högstadiefester under hösten och vintern. Sen kommer andra vackra pojkar och tar över. Det är så det fungerar.

Det är oförargligt och det finns kvalitet i låtarna. Men det är alldeles för valpigt. Ingen vuxen människa kan fastna för detta. Och tonåringar är varken köpstarka eller trogna sina idoler. Därför tror jag skivbolaget gjort sina skyddslingar en otjänst genom att förpacka dom på det här sättet. Det har förkortat deras livslängd. Avsevärt.

”PERPLEX tar visserligen sina första steg inom musikvärlden, men det är inga stapplande, tafatta steg. Det är kaxiga självsäkra kliv på en väg som kommer att leda rakt in i era hjärtan. Den typ av steg som bara unga människor, som fortfarande tror att de kommer att leva för evigt, vågar ta.”

Det stycket ville nog skivbolaget se i flera recensioner. Jag väljer att avsluta min på det här sättet:

De här kalsongerna kommer också bytas.