På sin tredje fullängdare ”Double Figure” har tydligen brittiska duon Plaid till en del inspirerats av faktumet att vi människor hör samma ljud samtidigt med båda våra öron. Ja, någonting ska man ju inspireras av. Men oavsett hur krystat, konstigt eller, för all del, självklart det påståendet kan kännas kan ingen ta ifrån Andy Turner och Ed Handley att de med ”Double Figure” gjort sin mest homogena och därmed också lättåtkomliga skiva.

För även om de på föregångarna ”Not for Threes” och ”Rest Proof Clockwork” gjort ett par mer renodlat popiga låtar och även experimenterat med sång känns ändå ”Double Figure” mer lättlyssnad. Förvisso är den med undantag för enstaka samplingar helt instrumental men det finns också en mycket klarare linje än på föregångarna. Det känns som att skivan blir en enhet på ett helt annat sätt. På tidigare skivor har variationen från spår till spår varit betydligt större. Det i sig innebär definitivt inte att slutresultatet varit dåligt men en aning förvirrande.

Fast att ”Double Figure” känns mer sammanhållen betyder inte att musiken ändå inte spretar åt en mängd olika håll. För det gör den. Här finns snabba breakbeats, xylofonslingor, TV-spelsljud, rakknivsvasst elektroniskt smatter, funkig dansgolvs-techno, ambienta stycken, jazziga stämningar och en hel del därtill. Skillnaden ligger i att rytmerna den här gången överlag ligger närmare varandra och att hela skivan genomsyras av en melankolisk och ödslig grundton som går igen i alla låtar.

Så visst krävs det fortfarande en del tålamod för att ta till sig Plaids musik. Den är fortfarande långt ifrån det mest självklara man kan få höra. Men även om de använder sig av underliga elektroniska ljud och samplingar och det ibland låter som om högtalarna invaderats av vansinniga pingpong-bollar blir det aldrig jobbigt att lyssna på. Tvärtom. Alla ljud och rytmer gör bara att man för varje lyssning hittar något nytt som man inte lagt märke till tidigare.

Höjdpunkterna är många men några av favoriterna är inledande ”Eyen” som med sin pumpande bas, akustiska gitarr och stråkar borde tilltala alla som föll för Radioheads ”Kid A”, drum n bass-influerade ”New Family”, electro-discon i ”Porn Coconut Co.”, den förvrängda midnattsjazzen i ”Ti Bom” och vackra filmnoir-doftande pärlan ”Sinecitta”.

Lägg till det en inte föraktlig dos minimalism a la Kraftwerk och lite symfoniskt synthflum så blir det ganska snart uppenbart att det inte är helt lätt att stoppa in Plaid i någon specifik genre. Själv har jag inte lyckats komma fram till någon som känns helt rätt i alla fall.

Men oavsett vad man mer exakt väljer att rubricera Plaids musik som kan man konstatera att de med ”Double Figure” gjort sitt bästa och ett av årets hittills mer intressanta album.