Jag blir så lycklig. Manu Chao gör mig lycklig. ”I feel so 'appy when I see, see you” sjunger Manu Chao.

Det kan verka så enkelt. För musikaliskt är det inte så otroligt komplicerat. Men under ytan är det stort. Invecklat, utbyggt, broderat och illustrerat. Det krävs för att vara så full av kärlek som Manu Chao är. Kärlek för hela världen. Engelska, spanska, franska, italienska, arabiska, ryska samsas på skivan och inget av språken känns viktigare än något annat, även om de används i olika utsträckning.

Radiosignalerna som gick genom ”Clandestino” återkommer här. Och även de är en symbol för gränslösheten. Radiovågorna bryr sig inte om landsgränser och du behöver inga mediemogulers sateliter för att sända dem. Till alla med en radioapparat. Demokratiskt.

Om det var Manu Chao som ledde globaliseringsprocessen istället för WTO skulle jag inte vara orolig.

När Patrik skrev om ”Clandestino” tyckte han sig höra influenser från fyra av världens hörn. Europa, Afrika, Nord- och Sydamerika. På ”Proxima Estacion: Esperanza” har han sträckt ut sig ännu mer för att täcka in hela Ryssland och mellanöstern. Allt med samma lätthet och samma känsla av lycka.

Första gången jag lyssnade igenom skivan tyckte jag det förändrats för lite sen förra gången. ”Mr Bobby” och ”Homens” tar till och med kompet till ”Bongo bong” för återanvändning. Och visst känner du igen Manu Chao även när det inte är så tydligt. Men den är knappast tagen från en kopiator, bara tryckt på returpapper.

Jag lystrar från det att kommentatorn utropar ”Atento” i början av ”Merry blues”, jag ställer mig upp och dansar när blåset kommer igång i ”Promiscuity”, jag kan inte sluta le till ”Me gustas tu”, jag ser croonern Manu Chao framför mig i ”Trapped by love”, jag vill kunna sjunga med i ”La chinita” och när sista låten ”Infinita tristeza” tonar ut känner jag ingen tristess utan börjar om från början igen.

Me gusta Manu Chao, me gustas tu.