Har du hört talas om Montys Loco? Slår vad om att formuleringen ”låter amerikanskt” fanns med i artikeln eller recensionen.

Det är skivbolagets ”fel”. Det är de som står för planteringen. Det står nämligen i presspappren som följer med skivan att Montys Loco ”låter amerikanskt” och vi journalister och recensenter är inte dummare än att vi i tio fall av nio nappar på sådana formuleringar och adjektiv som vi blir bjudna på.

Ett lika delar smidigt och tråkigt sätt att bedriva musikjournalistik på. Men bekvämt ibland när det står still i adjektivarkiven. Men man får välja sina citatslån med omsorg för enligt skivbolagspappren är precis varenda släpp ”fantastiskt”, ”genombrottsaktigt”, ”positionsbefästande” eller nåt annat i superlativskolan. Tro't den som vill.

Montys Loco låter amerikanskt. Den svenska sångar/låtskrivarduon består av Anja Bigrell och Marie Eklund och debuten ”Guess it's Fine” bjuder på tretton låtar i samma skola som exempelvis Tori Amos och Alanis Morissette när de saktar ner tempot och satsar på intimitet. Inte lika hysteriskt skruvat som Amos och inte lika desperat som Morissette men någonstans i den trakten. Släng in lite tillbakalutad nonchalans från Imani Coppola och nakenhet från Regina Lund så är vi nära.

Montys Loco har spelat ihop i några år och kommit fram till sin stil allt eftersom. De skriver sitt material själva. Antingen Marie ensam, eller så båda tillsammans. Marie spelar gitarr, bas, piano och körar. Anja sköter solosången, spelar bas och percussion på ett par låtar (och glas på ”Dumb as a Lie”). Stämsången är snygg rakt igenom hela skivan som de producerat ihop med Lasse Mårtén.

”Guess it's Fine” är en trevlig platta. Den passar att ha på i bakgrunden när man pular omkring lite, snackar med kompisar eller äter middag. Den kräver inte så mycket uppmärksamhet. Den finns där och när den tar slut kan man sätta på den igen eller stoppa i en annan i CD-spelaren. Låter det logiskt? Vad jag menar är att den inte sticker ut så mycket. Dina mindre musikintresserade vänner skulle inte störa sig på den och du kan spela den när svärmor kommer på besök utan att riskera att hamna på svarta listan. Samtidigt så är det nog inte skivan jag skulle ta med mig till den klassiska öde ön. Bra men inte fantastiskt.

Texterna har inte fastnat alls och det tar ett tag att vänja sig vid Maries lite släpiga, nonchiga sång. Den låter väldigt… just det ja: ”amerikansk” men den växer med tiden och sätter sig. Ibland när jag stannar upp och lyssnar mer koncentrerat så händer det att jag tänker ”det här är ju riktigt bra” – och visst, delvis är det riktigt bra men det håller inte med tretton låtar. Ta bort två-tre stycken så är det en mer lagom skiva. Även om det inte är några sjumilakliv varken kvalitets- eller tempomässigt låtarna emellan så skulle den bli mer dynamisk om några försvann. Fler låtar av samma kaliber som inledande ”Small Things”, stegrande ”Downtown Baby” och ”Dumb as a Lie”, nästa gång så blir det toppen.

Jag hoppas och tror att vi får höra mer av Montys Loco. För jag är övertygad om att de har mer att bjuda på framöver. De är bra musiker och låtskrivare med potential så jag hoppas vi ses igen.

När det händer får de gärna komma fram och presentera sig och påminna mig om vilka de är, för säkerhets skull, för det är inte säkert att jag kommer känna igen dem på en gång, men jag kommer att bli glad över återseendet.