Det finns många känslor som är bra att bygga musik på. Glädje är en, sorg en annan och ilska en tredje. I början byggde Bob Hund musik på glädje. Det resulterade i två fantastiska släpp som är bland de käraste skivorna i min skivsamling och Bob Hunds allra bästa skivor.

En fantastisk singel passerar också i lyckans tecken, men sen börjar det vända. ”Omslag: Martin Kann” är en mycket bra skiva, men ganska mycket av lyckan är borta. B-spåren på ”Düsseldorf”-singeln går i lyckans tecken, men de är inspelade några år tidigare. ”Ett fall & en lösning” följde och valet av Pere Ubus låt som titelspår för släppet är talande. ”Tjejerna är borta / jag är oinspirerad / att jag lever på natten gör min hy inflammerad”. EPn känns lite trevande. Som om de ifrågasätter sig själva och Thomas sjöng ”Rock 'n' roll tar död på mig”. Till ”Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!” känns glädjen helt bortblåst. Det är gulligt i ”Tralala lilla molntuss” och jävligt bra i ”Nu är det väl revolution” men känslan som byggt skivan är ingen av de tre jag räknade upp i början. Bob Hund hade blivit bittra och frustrerade. Känslan jag fick var att samhället och musikbranchen stod dem upp i halsen. Allt kvittade. Och det resulterade i en skiva som i och för sig är ganska bra, men som jag aldrig vill höra på.

Tvärt mot några av kommentarerna på Peters singel-recension av ”Skall du hänga med? Nä!!” tycker jag att singeln var revitaliserande. Det handlar om känslor igen. Det kvittar inte. Bitterhet bort, ilska in. Ja, vi har hört samma låt. Jag hör den mjuka synthen och det småtralliga kompet. Skit i det. Lyssna igen. Ilska. Och där är vi framme vid ”Stenåldern”. Nu kan den börja.

Det är definitivt inte ett nytt Bob Hund. Det är mer en omstart. Nystart. Vi känner igen våra vänner; Jonas och hans synth, Thomas texter och hans röst, Conny och Johnnys respektive gitarrljud, bas-Mats trummande bassträngar och trum-Mats basande trumslag. Efter inledande instrumentala ”1002″ börjar Rock-Thomas med att retfullt sjunga att vi nu skall dansa efter hans pipa. Jag tror det handlar om att vi skall låta bli att göra det. Jag tror det handlar om att de vill börja stångas med omvärlden igen, istället för att låta sig passas in. Det är det hans pipa spelar egentligen. Och där kommer kraften för nystarten.

”Sista beställningen” ger jag inte mycket för och inte heller ”Papperstrumpeten” som mest känns som en blek kopia på något gammalt och bättre. Men sen följer en knippe låtar som gör det jag vill att Bob Hund skall göra med mig. När Thomas ryter i ”F.ö. stal hon mitt hjärta” ryser jag njutningsfullt, när småpunkiga ”Och där står du” skramlar ler jag, när herrarna kontemplerar ålderdomen i ”En som stretar emot” stretar de genom att inte sluta skrika. Jag känner.

Mjuka ”Glöm allt du lärt dig” fortsätter med budskap om nystarten. ”Ner på jorden” följer på samma tema:

”helst så vill jag nära / trots att det kan tära / jag sticker ut min haka / jag får den tillbaka / … / vem som helst kan störa / en trumma hård, ett fult ackord / jag brinner i realtid”

Efter det är det dags att inte hänga med. Genomgående för alla de här spåren är ilska faktiskt. Trots att du kanske inte hör den vid varken första eller andra genomlyssningen. Det är inte en taggig ilska, men kraftfull. Lyssna. Mitt bland de mjuka tonerna finns den.

”Stora tankar i lilla berg- och dalbanan” är inte arg, men fantastisk ändå med sin körade rytm. Överlag är körerna något man jobbat mer än någonsin med på skivan. Produktionen är en annan del som lyfts ett steg på skivan, kanske beroende på att gamle vapendragaren Zqaty fått mer att säga till om när han nu nästan gjorts till fullvärdig medlem i bandet.

”Stenåldern kan börja” är inte perfekt, men jag tycker om att lyssna på den. Och det tycker jag är bra.