”Duet for Guitars #2″ låter som om den är inspelad på en portastudio. Ni vet med micken på golvet mitt i vardagsrummet och musikerna i en ring runt omkring. När man hör en dörr som gnisslar i bakgrunden känns det bara naturligt. Enkla medel – ett bitvis lysande resultat.

Skivan inleds med det instrumentala titelspåret som får mig att börja undra om Matt Ward kan vara en efterlängtad efterträdare till den gudabenådade och tragiskt bortgångne gitarrguden Michael Hedges. Inte lika komplicerat gitarrspel – klart mänskligt till och med, med klarare inslag av svart musik och södern – men känslan för samspelet mellan rytm och melodi är detsamma.

Nu visar det sig att släktskapet dem emellan inte är så nära men de har det gemensamt att de båda är berättare. Matt Wards låtar förmedlar bilder. Oavsett om de har text eller inte så känns de väldigt konkreta. Det är inga epos utan små noveller. Tolv låtar på en halvtimme.

Även om jag inte har en aning om hur en Roadstar av års modell 1952 ser ut så ser jag den klart framför mig när jag lyssnar på ”Beautiful Car”. Den unge Matt torkar svetten ut pannan där han står i det gassande solskenet och tvättar sin fars bilar för att tjäna en extra slant. ”Duet for Guitars #2″ vimlar av sådana små vykort från USA.

Hans röst är inte riktigt vad man skulle kalla för grov, utan lite sofistikerat skrovlig. Den förmedlar ett bruk av nikotin och whiskey som inte mejslat färdigt stämbanden till total rockarräv ännu, men kommit en bra bit på väg. Snarare ungtupp, än kung i hönsgården – än så länge.

”Who May be Lazy”, ”Good News”, ”It Won’t Happen Twice” och ”Beautiful Car” är alla lysande låtar. Vänner av lo-fi singer/songwriter-musik bör kolla upp ”Duet for Guitars #2″ omgående eller gå miste om en av årets mest givande halvtimmar på CD.