Tre killar som varit med ett tag bestämde sig för att spela in en skiva eftersom de hade en del sköna låtar liggande som de inte kunde använda i sina vanliga band. De spelade in den med en klackspark och gav ut den på några kompisars bolag. Skivan sålde under omständigheterna ganska hyfsat. Bandet fick rejält med uppmärksamhet i festival- och småkritikerkretsar. Nya stora planer gjordes upp. Det skulle släppas många skivor på kort tid. Då ringer det stora multibolaget upp och säger: ”Hej, vi har en ny etikett och vi tycker att ni skulle passa bra där. Vad säger ni om det?” Jaha nu tänker han fortsätta med den gamla trötta vanliga harangen om personliga hjältar som säljer sin själ och går till multisen tänker ni. Nej, så ska vi inte ha det säger jag. Jag sitter och spekulerar lite över hur lätt det skulle vara att skriva just en sån recension.

Rockmonster låter fortfarande mest som Rockmonster, det är lojt kaxig och överlägsen hårdsvängig bluesnroll med rötter i samma fåra som The Cramps och Jon Spencer Blues Explosion. Men, det plöjs inte bara vidare i gamla invanda spår.

Första radiosingeln ”Random Love Generator” är ett bra exempel på en låt som inte är särskilt typisk för vare sig Rockmonsters förflutna eller nutid. Martin Thomasson låter här så mycket Liam Gallagher runt ”Definitely Maybe” att Noel själv skulle tro att det var någon bortglömd tidig Oasis-inspelning om man väckte honom mitt i natten och spelade upp låten för honom. För all del bra, men långtifrån upseendeväckande. Men, med tanke på det sorgliga skick den brittiska rockmusiken är i just nu är det inte så konstigt att den plockats upp av P3. Det är en perfekt rockradiolåt.

Betydligt mer spännande tycker jag att utvecklingen är i de påfallande många lugna spåren där Martin, Johan och Fredrik med hjälp av atmosfäriska ljudbyggen närmar sig den blåa countrydoftande vita soul som Matt Johnson utforskat med sitt The The sedan han började någon gång på 80-talet. Här hittar Rockmonster nya rum att bygga vidare i. Det blir lite naknare, lite närmare. Men än är de inte riktigt redo att öppna hjärtat och låta det blöda till allmän beskådan.

Den lätt överlägsna attityden som var så tydlig och skön på debuten bibehålls mer eller mindre hela vägen även den här gången. Tyvärr är det mer till bandets nackdel än fördel. Den kaxighet som jag älskade på debuten står stundtals i vägen för något som skulle ha kunnat bli riktigt bra. Den känns lite påklistrad och konstlad nu. När man närmar sig soulen måste man våga bli patetisk. Man måste våga släppa på koolheten. Distans och nakenhet matchar inte.

Ja, jag är lite besviken på ”Interruptor”. Det är ingen dålig skiva. Inte alls. Jag tycker om att lyssna på den och kommer att göra det många gånger trots att den inte är lika bra som debuten och inte är så bra som jag hade önskat mig. Jag kommer att lyssna på den mer för att jag gillade föregångaren än på ”Interruptor”:s egna meriter. Jag hoppas verkligen att den där tredje skivan kommer redan i år och att flytten till det större bolaget inte får dem att slå av på takten.