Alla lyssnar vi på musik på olika sätt. Vissa varierar sitt musiklyssnande genom att ha flera olika skivor inom bekvämt avstånd från stereon. Andra placerar en platta i cd-spelaren och låter den bo där. Lasern går varm men mossan växer sig allt större överallt utom på repeatknappen.

Vilket slags lyssnande man föredrar kan tyckas vara var och ens ensak. Men när man är flera stycken som samsas om samma utrymme och samma stereo kan detta upprepande leda till önskemål om variation, och i förlängningen även viss irritation från de övriga stackarna som utsätts monotonins musikaliska tyranni.

Ett exempel. Vi kan kalla det hypotetiskt för att ingen ska känna sig utpekad. Tre personer sitter på ett kontor där två sajters redaktioner huserar. Vi kan kalla dem för dsc- och dbc-redaktionen. En av de tre, vi kan kalla honom Bok-Micke, lider av ovan nämnda musikaliska hang-up. Exempel på skivor som alla spelats femtiotretton gånger per dag är ”Elite” med Fireside, The Chronics kommande platta och The Arks ”We are the Ark”. Visst, samtliga är bra plattor. Mycket bra till och med. Men så sant som det är sagt är lagom bäst i vissa fall.

Vad har då Hooverphonics ”The Magnificent Tree” med denna, nästintill, sönderspelade skara att göra? Jo, den gode Bok-Micke fastnade för den precis som han gjorde för ovan nämnda skivor. Och det innebär att jag utsatts för repetitivt lyssnande under ett par månaders tid. För att orka med i längden så tvingas man slå dövörat till, men det fungerar ju inte när man ska recensera en platta så därför har jag lyssnat mer koncentrerat på den nu under julhelgen. För oavsett hur trött jag varit på den så måste den ju få en ”rättvis” chans.

Hooverphonic kommer från Belgien och bildades 1995. Deras musik är oftast rätt storslagen och väven av ljudkulisser, där analoga instrument blandas med programmerade rytmer och samplingar, skapar låtar som ofta har filmiska kvalitéer. Blanda Portishead, Saint Etienne och ett stillsamt Garbage med massor av stråkar och ett par xylofoner och fagotter som gör gästspel ibland, så är det inte helt långt ifrån hur det låter. Sångerskan Geike Arnaert har en sval, fyllig röst som flyter ovanpå de musikaliska mattorna som Raymond Geerts och Alex Callier vävt ihop.

Musiken är väldigt melodiös och det hela är ofta storslaget och nästintill pompöst. Svängarna tas ut som allra mest i ”Jackie Cane” som är komplett med barnkörer och allt. Läge för de berömda reflexerna i magtrakten att aktiveras kan tyckas? Visserligen blir det lite väl sockersött ibland men eftersom det vägs upp av en besk underton som är någon slags musikalisk motsvarighet till film noir så fungerar det ändå rätt bra som helhet.

”The Magnificent Tree” är ingen dålig platta men jag känner att jag är klar med den nu – för gott. Jag vet att den inte skulle snurra många varv till hemma hos mig även om jag behöll den. Men nu är det inte tänkt att jag ska göra det. Det är dags för den att få komma dit den hör hemma – hos Bok-Micke. Det är en försenad julklapp helt enkelt. Jag kunde inte ge bort den lagom till jul eftersom jag skulle skriva om den. Det kan tyckas att det är en snål klapp jämfört med ”Populärmusik från Vittula” som han gav mig, men det heter ju att det är tanken som räknas. Och tanken är att den ska göra hans samling med höstens sönderspelade plattor komplett.

Det råder inget tvivel om vem som tycker om skivan mest. Skulle jag sakna den får jag säkert komma över och lyssna på den tillsammans med honom. Det har ju gått bra förut. Alltför många gånger.

God jul på dig pojkilainen!