Vem hade vågat tro att Snoop Dogg skulle slå till i årets tolfte timme och leverera ett av årets riktigt sköna funkalbum? Inte jag i alla fall. Sedan debuten har Snoops karriär varit i ständig utförsbacke och det har känts som om det skulle krävas ett mindre mirakel för att stoppa fallet. Eller åtminstone en riktig återförening med maestron och läromästaren Dr Dre.

Visst blev jag hoppfull när Snoop dök upp på ett par spår på Dres efterlängtade ”2001″. Visst blev jag glad när han producerade de få bra spåren på ”No Limit – Topp Dogg”. Men det här hade jag inte väntat mig. Här är den dynamiska duon nästan tillbaka i fornstora dagars form. Fast på ett helt annat vis.

Dr Dre har producerat ett flertal spå på ”Tha Last Meal” och mixat en del av dem som andra ansvarat för. Det är bra. Det lyfter hela anrättningen och sätter press på resten av manskapet. Dre och Snoop lyckas med konststycket att balansera på båda sidor av den tunna linje som skiljer g-funken från p-funken. Det blir lite av båda världar och det passar mig alldeles utmärkt. Det är både lojt och organiskt, återvunnet och nyfunnet. Det smakar välbekant, men ändå fräscht. Lite som en ny burgare på McDonald’s. Du vet ungefär vad du ska få, men det är ändå på något märkligt vis lite nytt och, ja kanske inte spännande, men åtminstone något helt ok.

”Tha Last Meal” är inte årets mest omtumlande musikaliska verk, men för oss som inte kan få nog av allt vad funk heter är den en fin avslutning på ett ovanligt starkt funkår. Nu hoppas jag bara att de där avslutande orden på skivan verkligen betyder det jag hoppas och att Snoop nu är en fri man och kan lämna tiden på No Limit bakom sig. Master P är inte värdig att ha den här typen av talang i sitt stall. Nästa skiva kan mycket väl bli Snoops bästa någonsin. Den här skivan pekar på att Snoop har betydligt mer att ge än han visat oss på sistone.