Nåväl, som all annan musik måste man ju lyssna på Sade (och då menar jag verkligen lyssna). Orkar man inte lyssna kan det kännas platt, men å andra sidan det är ju sant för nära nog all musik… (hur många gånger har man inte hört invändningen ”men allt låter ju likadant” om hip hop?)

Lyssna på Sade i lurar och en helt ny värld öppnar sig (helt objektiv, förstås…). Och om att ”ryta till”: Sade jobbar med helt andra medel. Hennes röst är på sina ställen farligt nära att spricka, samma slags lågmälda intensitet som PJ Harvey i titelspåret på mästerverket ”To Bring You My Love”. Lyssna dessutom på de små utbrott som döljer sig i den polerade musikaliska ytan (lyssna bara på de små knastersamplade inbrotten i refrängen till årets i särklass vackraste låt: ”Somebody Already Broke My Heart”. Genialt i sin minimalism.)

När jag, i förhandssnacket, fick höra att Sade flörtade med reggae på skivan började alla varningslampor blinka. Jag hade hört ”By Your Side” som inte imponerade särdeles mycket på mig. Och även om den växt till sig så är den fortfarande ett av skivans svagaste spår. Jag hade med andra ord ställt in mig på årets besvikelse. När jag dessutom hörde att det var reggae med på skivan ställde jag in mig på årets praktfiasko. Men som många redan skrivit, ”Slave Song” är mer (och framförallt mer äkta) reggae än något som kommit från Jamica i år som jag hört.

Sade är mer soul och blues än någon annan just nu. Blues i den viskande, lätt brutna rösten och innerligheten i de sorgliga texterna. Soul i hennes förmåga att mena det hon sjunger och få lyssnaren att tro på det. Så här borde D´Angelos skiva ha låtit. Här står Kelly Prices översvulstiga soul i lä. Herr R. har mycket att lära. Den enda själsfrände jag hittar till Sade i år är The Cures skiva från januari.

På sitt eget sätt slår Sades röst lika hårt (eller kanske till och med hårdare) än MOPs brölande i ”Ante Up”.

En skiva som överraskar och imponerar så mycket på mig. Det är stort.

Det faktum att Sade fortfarande är en av världens vackraste kvinnor är bara en bonus. Dessutom det faktum att häftet som följer med skivan ser precis ut som ett tidigt nummer av Pop, både vad gäller form, text och papperskvalitet. 1992 var det Sades ansikte på premiärnumret av Pop som fick mig att köpa tidningen. Samma år som hennes senaste skiva släpptes. Åtta år senare finns inte Pop längre. Men Sade är tillbaka med ett häfte som påminner om en Pop i miniatyr.

Cirkeln är sluten.

När jag skriver att jag önskar att hon skulle ”ryta till” menar jag det mer bildligt än bokstavligt. Om du kollar in några av mina andra recensioner så ser du att jag gillar musik som uttrycker sig med små medel, kalla det minimalism eller vad du vill, men i det här fallet blir det för slätstruket.

Sade har en bra röst ” en skön, sensuell, nästan lite raspig röst med karaktär”, men summan av hela plattan väcker inte andra känslor än ljummen, lite blaskig O´Boy istället för den heta Romspetsade kakaobrygd jag vet att de kan leverera.

Så är det hur mycket ”inte ett rätt” jag än har. Sorry.