När grungens sista timme tickade mot sitt slut, runt 96-97, kändes det som om jag hade fått nog av överdoser och hagelgevärsmynningar riktade upp i gommen. Det var helt enkelt för mycket vemod och för lite stil och glamour över Seattles junkiemusiker. Mindre regn och mer sol var vad jag ville ha. Så därför fick […][...]