Kyuss gick i graven. Josh Homme blev lite vilse i pannkakan och flyttade till Seattle. Han förblev vilsen tills dess att kompisarna i Screaming Trees ville ha honom med på sin turné. När beslutet var taget att pyssla mer med musik, lade han ned en del av sin tid på soloprojektet Gamma Ray och en del på Desert Sessions serien. En serie skivor med löst folk som jammade ihop lite stonerrock till de invigda.

Suget ökade efter ett nytt band och Alfredo Hernandez, Kyusstrummisen, hoppade med. Efter lite eftersökningar återfann man också den tidiga Kyussmedlemmen Nick Oliveri, och saken var biff. Gamma Ray blev Queens of the Stone Age och bandet släppte, efter två split eps, sitt självbetitlade fullängdsalbum 1998.

Debuten innehåller sköna stonergrooves med pop- och grunge-attityd. Influenser från band som tidigare nämda Screaming Trees finns där samtidigt som jag tycker Josh ibland sjunger popsång i the Posies anda. Den gamla Gamma Ray låten ”If Only Everything”, som i ny tappning heter ”If Only”, låter dessutom som Weezer skulle ha gjort om de vore bra. Men det är inte bara pop och grunge. Ibland är det knasigt som Clutch, och ibland låter det en hel del Kyuss. Men det är mindre Kyuss, och en massa Josh Homme. Helt klart en välkommen utveckling av stonerrocken som på senare tid mest blivit formeltänkande. Plattan är näst intill en fullpoängare.

När den nya plattan ”R” skulle spelas in fanns inte längre Alfredo Hernandez med i bilden, men Dave Catching från earthling? som var med på första albumets turné, fanns kvar. Josh som numer titulerar sig Joshua, Nick Oliveri och Dave fann det lika bra att göra en kompisplatta på skönt hiphop vis, och därför bjöd han in en hoper människor: Mark Lanegan och Barrett Martin från Screaming Trees, Dave Catchings polare från earthling?, Pete Stahl och Wendy Ray Moan, gamle Masters of Reality medlemmen Chris Goss och legendariska Rob Halford. Trummorna på albumet spelas av både Gene Troutman och Nicky Lucero.

Det är här problemet med albumet har sin grund. De tre fasta medlemmarna i bandet byter instrument med varandra, och gästerna sköter lite av varje. Joshua sjunger bara på sju av elva låtar. För mig gör det att det hela blir lite splittrat. Det blir mer en samling tolkningar av Joshua Hommes trios låtar än enbart en Queens of the Stone Age skiva (om det nu var de som skrev låtarna).

Albumet visar att Joshua Homme är en ytterst begåvad man. Han klarar av det mesta. Vi får på ”R” intellektuell knasrock, tokrock, stonerflum, lågmält och finstämt, grungegung och sött popsväng. Det finns handklapp, tjejkörer, piano och blåsinstrument med i bilden. Kanske lite klämmigt och onödigt glammigt ibland, men oftast bra. Tyvärr tycker jag att det splittrade helhetsintrycket förstör för de individuellt bra låtarna.

Men det här kommer antagligen att fungera alldeles utmärkt för den amerikanska alternativa scenen. På samma sätt som Faith No More, Screaming Trees, Alice In Chains, Pearl Jam, Janes Addiction, Red Hot Chili Peppers, Weezer, Kyuss mfl fungerade för de breda massorna på nittiotalet.

Mitt största problem med ”R” är att jag, trots att plattan är lite ojämn och splittrad och inte lika bra som det tidigare, inte kan sluta lyssna på det… ”Feel Good Hit of the Summer” har redan hittat sin plats på en hultsfredkassett, där ytterligare ett par tre kunde ha platsat.

Slutligen skall jag dela ut ett plus för den gnälliga Dinosaur Jr. gitarren i låten ”Auto Pilot”. Shoo!